Den stora skogsbranden i Västmanland 2014 och de skogsbränder som härjade i stora delar av Sverige under sommaren 2018 skapade ett stort engagemang bland allmänheten, och många anmälde sig som frivilliga för att hjälpa till. Men vad krävs för att ta vara på frivilliga krafter vid akuta händelser? Ett forskningsprojekt om organisering av frivilliga i kriser visar att myndigheter och räddningstjänst behöver förstå hur människor reagerar vid kriser, och ha en beredskap för att många vill vara med och hjälpa.
Akuta händelser och kriser under senare år har gjort det tydligt att vi har ett nytt frivilliglandskap i Sverige. Färre människor engagerar sig i traditionella föreningar på fritiden, men då det händer något allvarligt är det ändå många som vill hjälpa till och bidra. Frivilligheten sker i punktinsatser snarare än att bygga på medlemskap i en organisation. I två forskningsprojekt som drivits vid Mittuniversitet och där RISE medverkat, har det undersökts hur frivilliga krafter organiseras vid kriser, med utgångspunkt i skogsbranden i Västmanland 2014 och skogsbränderna 2018.
– Vi är intresserade av att se hur människor som vill hjälpa till organiseras då det uppstår en kris. Många frivilliga anmäler sig att hjälpa till, både sådana som tillhör en organisation, men också en stor mängd spontanfrivilliga. Det här behöver myndigheter och räddningstjänst ha en beredskap för, säger Kerstin Eriksson som forskar i krishantering vid RISE.
Frivilliga kan vara viktig resurs
De stora skogsbränderna har visat att samhället behöver planera även för det otänkbara. Frivilliga krafter kan vara en stor tillgång i krislägen, men det gäller att de tas tillvara som resurs. Ett exempel på hur det kan fungera bra att ta hjälp av frivilliga krafter var när några IT-kunniga personer anmälde sig som spontanfrivilliga för att hjälpa till med IT-stöd för räddningsinsatsen vid branden 2014. Ledningsstaben som var placerad i Ramnäs hade problem med bristande mobiltäckning och internetkapacitet. Det hela löstes med att de spontanfrivilliga byggde upp hela IT-miljön så att staben kunde använda internet samt att spara och dela dokument inom staben. Man såg till att det kom dit antenner för att lösa mobiltäckningen och efter ett tag kontaktades också Trafikverket som drog en fiberkabel för bättre internetuppkoppling.
Ett syfte med forskningsprojekten om organisering av frivilliga vid krishantering har varit att ta reda på vilka delar av inkluderingen av frivilliga som fungerat bra, och vilka delar som inte gjort det. Kunskapen kan användas för att skapa en effektivare organisering vid kriser i framtiden. Forskarna i projektet har varit runt i det drabbade området i Västmanland samt i olika områdena som drabbades under 2018 för att intervjua frivilliga om deras roller i krishanteringen. Man intervjuade både organiserade frivilliga som tillhörde någon organisation och spontanfrivilliga som tagit sig till området utan att vara organiserade.
– Det var intressant att se hur de frivilliga som ville ställa upp togs emot i krishanteringsorganisationen. Vilka som togs in, och vilka som inte gjorde det. En slutsats är att medlemmar i frivilligorganisationer lättare togs in i arbetet. Det var svårare för spontanfrivilliga att inkluderas i den officiella räddningsorganisationen. De blev involverade om de kunde bidra med rätt kompetens eller resurser vid rätt tillfälle. Här blev tidpunkten som de anlände väldigt viktig då behoven förändras över tid.
De organiserade har ofta tränat och förberett sig för uppgiften
Många bidrar i inofficiella räddningsinsatser
Vid en akut krissituation blir det av förklarliga skäl initialt ofta rörigt. Det är inte helt lätt att veta vart man ska vända sig om man vill göra en insats som frivillig. En slutsats i forskningsprojekten är att inofficiella insatser ofta uppstår i situationer där människor upplever ett ”tomrum”, att det finns behov som inte tillgodoses eller verksamheter som inte fungerar. En lärdom från bränderna är att det är viktigt för myndigheterna att ha en beredskap för att ta hand om de frivilliga som dyker upp spontant och oombedda.
Vid skogsbränderna i Västmanland satte myndigheterna upp en station där frivilliga som ville hjälpa till kunde registrera sig. Det var ett sätt att dels organisera arbetet, men också ett sätt att hindra allmänheten från att störa räddningsarbetet. Att låta människor sätta sitt namn på en lista blev ett symboliskt sätt att engagera. Även om långt ifrån alla som skrev upp sig på listan togs in i den officiella räddningsorganisationen var det många som ändå bidrog på olika sätt.
Olika drivkrafter för engagemang
Förutom att skapa system för att registrera och ta hand om frivilliga som vill engagera sig är det viktigt att hitta sätt för att få tag i specifik kompetens eller material man har behov av i insatsen. Det här gjordes till viss del vid bränderna i Västmanland. Bland annat efterfrågades utrustning i form av gödselspridare som i vanliga fall används inom jordbruket. Dessa är nämligen mycket bättre på att sprida vatten än brandbilar, och har lätt att suga upp vatten. Många av de spontanfrivilliga som hjälpte till var just bönder och skogsägare som har tillgång den typen av utrustning.
Vad är det då för drivkrafter som gör att människor ställer upp som frivilliga vid en krissituation? Även här verkar det skilja sig mellan de som är medlemmar i en organisation och de privatpersoner som dyker upp spontant.
– De organiserade har ofta tränat och förberett sig för uppgiften och berättade i intervjuerna mycket om organisationen. De spontanfrivilliga berättade mer att de drevs av att hjälpa andra och att det var roligt och spännande att vara på plats. Det var också många i de drabbade lokalsamhällena som hjälpte till. Dessa drevs även av att skydda sina grannar och sig själva, säger Kerstin Eriksson.