Att dela data, och därmed kunna jobba datadrivet, kräver såklart rätt teknik. Men minst lika viktigt är koll på vem som äger datan, vem som har rätt att göra vad och hur samarbetet kring det här egentligen ska se ut. Den mjuka infrastrukturen är helt enkelt minst lika avgörande som den hårda.
Alla som har suttit i ett trångt konferensrum strax före klockan tre en solig vårdag vet precis hur trött man kan bli innan det är dags att bryta för fika. Och alla vet hur skönt det är att få komma ut, sträcka på benen och äntligen få lite frisk luft.
– Det är primärt koldioxiden i utandningsluften som är problemet, säger Claus Popp Larsen, fokusområdesledare för uppkopplade städer på RISE.
– Efter en stund det blir för hög koncentration av den i rummet och då fungerar vi människor mentalt sämre och tar sämre beslut.
Det här ville forskarna på RISE göra något åt, bland annat ville de visualisera problemet genom att använda data från de egna mötesrummen. Därför gick de till sin hyresvärd och frågade om de kunde få tillgång till datan från sensorerna som är kopplade till husets luftkonditionering, något hyresvärden tyckte var intressant och lovade att undersöka.
– Sen kom de tillbaka och sa nej.
Saknade rätten att använda datan
Det visade sig nämligen att datan som samlats in enligt avtal tillhörde leverantören som hade installerat luftkonditioneringen. Med andra ord hade vare sig hyresvärden som ändå äger fastigheten eller hyresgästen som betalar för och nyttjar mötesrummen rätt till datan som verksamheten genererade.
– Det här kan verka som ett trivialt exempel, men det är tvärtom ett mycket vanligt problem, bland annat i kommunerna. De vill jobba mer datadrivet och skaffar sensorer, men de glömmer att se över affärsmodellen som reglerar vem som äger datan och hur den får delas. Och därmed blir det hopplöst att försöka erbjuda tjänster som bygger på den, säger Claus Popp Larsen.
Data finns det hur mycket som helst
Ägarfrågan viktig för delning av data
Inom projektet Smart City Lab, vars mål är att kommuner genom att arbeta med ett strukturerat ramverk ska kunna dela data inom en stad samt flytta datadrivna tjänster mellan städer, har RISE därför lagt stor vikt vid att lösa ägarfrågan.
– Steg ett är att beställare hos kommuner måste bli medvetna om problemet, och steg två är att kravställa på rätt sätt vid upphandling så att man som kommun verkligen äger och har rätt att använda datan som leverantörerna samlar in i sina system. Kommer man i efterhand och vill lösa det får man nästan alltid betala extra, om det ens går att ordna, säger Claus Popp Larsen.
Åsa Jadelius är digitaliseringsstrateg på Sundsvalls kommun:
– Data finns det hur mycket som helst, men både vi kommuner och våra leverantörer behöver hitta affärsmodeller som gör att vi kan ta det hela vägen från sensorer till att faktiskt skapa värde för verksamheten. Och där behöver vi börja prata mer med varandra så att det blir tydligt vem som har ansvar för vad.
Värdekedja och affärsmodell för data
Åsa Jadelius tar kommunens livbojar som exempel. Idag åker en medarbetare på Sundsvalls kommun varje fredag runt i en bil och kontrollerar att varje boj är på plats. Om man däremot har en sensor på bojen kan man istället när som helst se att bojen är där den ska och på så sätt både spara tid och pengar, samtidigt som man ökar säkerheten eftersom man direkt ser om en boj försvinner.
– Men de som tillverkar bojen och ställningen, deras kärnkompetens är kanske inte att generera data och skapa appar. Och det är inte vår kärnverksamhet heller. Så frågan är hur den här värdekedjan och affärsmodellen för datat ska se ut?
Vi som kommun måste lära oss mer om vad vi vill ha och utveckla en förmåga att ställa de kraven
Ansvarsfrågan en skärningspunkt
Enligt Åsa Jadelius är det just den här diskussionen om gränssnitt, vem som ska ha ansvar för vad, som är en stor skärningspunkt just nu.
– Det innebär att vi som kommun måste lära oss mer om vad vi vill ha och utveckla en förmåga att ställa de kraven. Samtidigt finns det 290 kommuner i Sverige och utan samordning blir det lätt 290 olika krav, något som skapar en hopplös situation för leverantörerna.
Därför menar Åsa Jadelius att projekt där kommunerna tillsammans kan skapa en mer enhetlig kravbild är avgörande för att man tillräckligt snabbt ska kunna hitta affärsmodeller som faktiskt kan stötta kommunens verksamhet.
– Jag ser verkligen fram emot fler liknande initiativ, för att tillsammans hitta möjligheter att både utveckla kravställning och beställarkompetens är mycket värdefullt inom det här området.
