Aleksis Pirinen: Vi måste våga diskutera pessimistiska scenarier

Berätta kort om din bakgrund och vad du arbetar med på RISE

Innan jag började på RISE genomförde jag en doktorandtjänst inom datorseende och maskininlärning vid Lunds tekniska högskola. I min avhandling undersökte jag metoder för att förbättra och/eller effektivisera olika uppgifter inom datorseende, såsom objektdetektion och semantisk segmentering. Det kan till exempel handla om att hitta en mängd objekt i en bild på ett mer effektivt sätt (här tittade vi på metoder som är delvis inspirerade av hur människor snabbt kan skapa sig en uppfattning av en bild eller en scen), eller att minska mängden träningsdata som behövs för att en AI-modell ska klara av en given uppgift.

I min forskning på RISE utvecklar jag AI-metoder som kan användas för klimatanpassningsåtgärder och angränsande områden för att försöka mildra effekten av klimatförändringarna. Ett exempel på inriktning som delvis överlappar med min expertis från doktorandstudierna handlar om att titta på hur AI kan användas för intelligent manövrering av drönare i en kontext av landskapsanalys och liknande. Det kan till exempel handla om att man vill använda drönare till att hålla koll på hur olika grödor mår, för att därefter kunna vidta lämpliga åtgärder för att exempelvis minska risken att de dör till följd av torka.

Du kommer ju att prata om AI som verktyg mot effekterna av klimatförändringarna på vårt samhälle. Vad ser du är det viktigaste bidraget AI har i det arbetet?

AI har flera viktiga roller här. Med AI:s förmåga att lära sig från stora mängder data finns det potential att använda det till alla möjliga prediktiva uppgifter, såsom att förutspå risker för torka och översvämningar (baserat på till exempel historiska och aktuella satellitdata), eller till att förutspå och därigenom effektivisera olika sektorers energianvändning baserat på externa faktorer såsom väder och årstid. Det finns också ett växande intresse för att kombinera AI med fysikbaserade klimatmodeller, exempelvis för att förbättra förståelsen av molnbildning och molnens roll när det kommer till väder och klimat.

Finns det några risker med AI i detta syfte?

Ja, det finns flera risker, men låt mig lyfta ett par exempel. En risk är att en alltför stor tro på att teknik ska "lösa" klimatkrisen kan leda till att nödvändiga politiska beslut uteblir. Särskilt sådana beslut som kan vara impopulära hos stora delar av befolkningen - eftersom politiska ledare kan motivera inaktiviteten med att tekniken kommer att lösa problemen.

Ett annat riskområde handlar om AI:s roll och påverkan i en alltmer klimatdestabiliserad och turbulent samtid. Här behövs viktiga diskussioner om hur man kan minska riskerna att AI förvärrar den pågående utvecklingen. Exempel på sådana frågeställningar kan vara: "Hur påverkar AI-drivna sociala medier (inklusive filterbubblor) det offentliga samtalet kring klimatförändringarna?" och "Kan och bör något göras för att minska användningen av AI i krig och konflikter (exempelvis till att genomföra drönarattacker)?", och så vidare.

Vad hoppas du att deltagarna får med sig efter seminariet?

Jag hoppas att seminariet ska sätta igång tankegångar och samtal om AI:s roll (både dess nytta och risker) i en allt mer turbulent och osäker samtid.

Som jag lyfter fram i seminariet är det många som nu betonar vikten av att föra samtal om en potentiell (och till stor del klimatdriven) global samhällskollaps - en verklighet för stora delar av jordens befolkning redan nu. Jag har hittills inte sett diskussioner om AI:s roll i händelse av en sådan utveckling på global nivå. Min uppfattning är att de flesta samtal som hålls i offentliga rum tenderar att präglas av en framtidsoptimism där klimatkrisen kommer stävjas och civilisationen stabiliseras, och att det saknas samtal om scenariot där framtiden inte alls blir bättre utan radikalt sämre. Detta trots att en kollaps av vår civilisation nu mycket väl kan vara det mest sannolika scenariot.

Jag hoppas att vi ska kunna ändra på detta och att vi ska börja våga ha samtal om även mer pessimistiska scenarier, så att vi kan försöka minska och fördröja lidande och skada även under en sådan utveckling. Här menar jag inte att det ena behöver utesluta det andra, utan att dessa samtal behöver föras parallellt med ett accelererande arbete för att minska utsläppen av växthusgaser.