Global samverkan är ett måste för att uppnå en fossilfri transportsektor. Varje aktör behöver ta ansvar för hela infrastrukturen och inte bara för det egna transportslaget.
– Lyft blicken, se helheten. Alla tjänar på en ökad kunskap om hur olika transportslag hänger ihop i ett enda ekosystem. Det kan ge stor ekonomisk fördel för transportleverantörerna och andra – samtidigt som kundernas och samhällets förväntningar på hållbarhet tillgodoses, säger Mikael Lind, Senior Research Advisor på RISE.
Transportsektorn står för en fjärdedel av de globala utsläppen av koldioxid. I Sverige är andelen ännu högre, en tredjedel. En förändring är nödvändig. Frågan är vilka hållbara lösningar som branschen ska välja. Förutom att byta fossila bränslen mot alternativa drivmedel riktas blickarna framför allt mot elektrifiering, automation och digital uppkoppling.
Till 2030 ska koldioxidutsläppen för transportsektorn i Sverige ha minskat med 70 procent jämfört med 2010, och 2045 ska minskningen uppgå till 100 procent.
Mikael Lind är Senior Research Advisor på RISE och adjungerad professor i maritim informatik vid Chalmers. Han har lång erfarenhet av att studera hållbara transporter, både inom sjöfarten och andra transportslag.
Alla ingår i ett ekosystem
I en serie artiklar för branschtidskriften The Maritime Executive har Mikael Lind tillsammans med flera internationella forskare utvecklat fyra grundläggande koncept för klimatåtgärder. Koncepten går att tillämpa på alla delar inom transportsektorn och innehåller scenarier, värdekedjor, tekniker och metoder för minskning av utsläpp.
Mikael Lind och hans kollegor efterlyser ett mer holistiskt synsätt. De olika transportslagen måste alla se sig som en del i ett ekosystem och inte som enskilda aktörer om målet på en fossilfri transportsektor ska kunna uppnås.
– Sjöfarten är beroende av transporter på väg och vice versa. Om inte lastbil som ska leverera gods till en hamn kommer i tid då blir hela transporten försenad och pengar går förlorade. Samma sak gäller tåg och flyg. Det behövs en ökad förståelse för varandras villkor och bättre samarbeten transportslagen emellan.
Standardiserat utbyte av data
En nyckel skulle kunna vara standardiserat datautbyte, vilket till exempel gör det möjligt för en lastbilsförare som kör gods till en hamn att få tillgång till hamnens information om eventuella förseningar. Om föraren får rätt information kan hen anpassa sin ankomst och slipper stå och vänta utanför hamnen – i värsta fall med motorn på.
2018 tog IMO, FN:s sjöfartsorganisation, beslut om att minska sjöfartens koldioxidutsläpp till hälften senast år 2050 jämfört med 2008 års nivå. Mikael Lind ser bränslefrågan som en av flera viktiga faktorer i ambitionen att uppnå en fossilfri transportsektor. I dag finns det rederier som väljer att satsa alternativa energibärare som till exempel metanol och ammoniak för att minska sina klimatutsläpp.
– De flesta maskiner som utvecklas på metanolsidan i dag är dual-fuel, de kan köras på både diesel och metanol. Det är rederiernas sätt att riskminimera. Men problemet är att tillgänglighet och pris styr besluten. Finns det ingen metanol, väljer rederierna diesel. Det gör de även om den tillgängliga metanolen är för dyr.
– Jag önskar att fler företag skulle tala om vilka möjligheter för tillväxt som öppnar sig när de satsar på alternativa bränslen, säger Mikael Lind. Samtidigt sker det mycket förändringar i lagrummet som kommer att tvinga rederier att driva sina fartyg med mer hållbara energibärare.
Lagstiftning ökar omställningstakten
Omställningen av transportsystemet kan också drivas på från kundsidan. Det finns exempel på när transportköparna ställer krav för att driva på en hållbar utveckling. Ett är Stora Enso, som meddelat att de ska reducera sina emissioner med50 procent fram till 2030 jämfört med 2019. De förväntar sig ansvar från operatörerna.
– Det är positivt att enskilda aktörer har klimatambitioner och ställer krav, säger Stefan Pettersson, enhetschef inom elektromobiltet och fokusområdesledare för energi och miljö för mobilitet på RISE samt adjungerad professor i system- och reglerteknik på Chalmers. Samtidigt finns ingen tid att förlora i arbetet med att uppnå klimatmålen. För att öka omställningstakten behövs också tuff lagstiftning och tydliga långsiktiga subventioner som visar vägen och gör att aktörerna i transportekosystemet vågar satsa.
– I slutändan måste valen göras utifrån lönsamhet eftersom det i de flesta företag är aktieägarnas avkastning som prioriteras i verksamheten. Men vi har inte tid att vänta, vi måste påskynda omställningen från fossildrift inom alla transportslag och göra hela transportkedjan effektiv.
Vi behöver få fler att förstå att samverkan och digitalisering behöver ske i symbios
Förväntningar på hållbarhet
Mikael Lind har tillsammans med Wolfgang Lehmacher, Anchor Group, och Richard T Watson, University of Georgia utarbetat en modell (CDES) som ska hjälpa transportsektorn att hantera framtidens hållbara utmaningar. Det handlar om att kombinera samverkan (”C” som i collaboration) med digitaliseringsstrategier (”D”) för att utveckla hållbara affärsmodeller som skapar såväl ekonomiska (”E”) som samhälleliga (”S”) värden.
– Vi behöver få fler att förstå att samverkan och digitalisering behöver ske i symbios. Och att det kan ge stor ekonomisk fördel för transportleverantörerna och andra – samtidigt som kundernas och samhällets förväntningar på hållbarhet tillgodoses, säger Mikael Lind och fortsätter:
– Jag tänker till exempel på att transportoperatörer behöver samverka genom att utbyta information med transportnoder om förmågan att betjäna besökare, bland annat när det gäller planerade ankomsttider för att kunna nå så hög nyttjandegrad av transportsystemets resurser som möjligt.
Om inte det sker finns en risk för att brist på samverkan leder till försenad digitalisering och informationsdelning som i sin tur gör det svårare att ta sig an de globala utmaningarna på ett effektivt sätt.
Partnerskap en väg framåt
Författarna har identifierat ett antal viktiga möjliggörare som skulle kunna ha en nyckelroll i omställningen. Med möjliggörare menas bland annat olika typer av energibärare, partnerskap och lagstiftning.
Mikael Lind lyfter bland annat fram det partnerskap mellan energiproducenter och motortillverkare som bildats för den nya Wasaline-färjan (Umeå-Vasa). Syftet med partnerskapet är att säkerställa tillgång till olika energibärare (el och flytande biobränsle) för att färjan Aurora Botnia ska kunna drivas så effektivt som möjligt.
Att orkestrera samverkan mellan aktörer från industrin med det offentliga rummet, ser Mikael Lind som RISE:s viktigaste roll i omställningsarbetet.
– Tillsammans kan vi skapa lösningar som bland annat kräver synkronisering mellan olika värdekedjor med fokus på försörjning av hållbara energibärare, konstruktion av transportbärare och transportoperationer i förflyttningen mellan olika transportnoder.