Så får vi tillgång till nödvändiga metaller och mineral i den hållbara omställningen

– Vi har arbetat under lång tid med att sammanställa hur tillgång och efterfrågan ser ut på metaller och mineral som är kritiska för energiomställningen, berättar Christina Jönsson som är avdelningschef på RISE. 

Att knappheten på flera mineral ännu inte är helt uppenbar är i sig en del av problemet, förklarar hon. I slagghögar och gruvmassor från befintliga strömmar av basmetaller och järnmalm finns värdefulla och nödvändiga råvaror – som inte utvinns. Det har hittills varit billigare att köpa dem på världsmarknaden. 

– Prisbilden är en del av utmaningen. När metaller och mineral utvinns i länder utan egentliga miljökrav och med stora arbetsmiljöbrister kan priset bli lågt och därmed svårt att konkurrera med. Men vi behöver använda oss mer av det vi faktiskt redan plockat upp ur jorden. Därför undersöker flera företag idag hur separation kan ske på kemisk väg, och hur detta kan göras så hållbart som möjligt. 

Sverige ett land med stor potential för ny brytning 

Särskilt i Sverige och Norden finns också stor potential för att bryta en större del av de sällsynta och strategiskt viktiga metaller och mineral som energiomställningen kräver. Christina Jönsson pekar också på att det här kan göras mer hållbart än på andra håll i världen, ofta även jämfört med andra EU-länder. 

– Vi har i grunden samma lagstiftning, men erfarenheten av en mer hållbar gruvbrytning är större här. Det finns en tradition av regelefterlevnad, myndighetssamarbete och kompetens som är viktig vid gruvbrytning. Därtill har vi i Norden tillgång till renare energiproduktion att försörja gruvbrytningen med.  

En utmaning är den lokala acceptansen. Där arbetar RISE med att utveckla metoder för samråd med påverkade samhällen och näringar, i norr till exempel rennäringen. 

– Potentialen utgörs ju inte bara av hur mycket som de facto finns i marken, utan också förutsättningarna att få utvinna det. 

Ny EU-lagstiftning ska förenkla investeringar 

Den 23 maj 2024 trädde EU-förordningen om kritiska råmaterial (på engelska Critical Raw Materials Act, CRMA) i kraft. Syftet med förordningen är att säkra tillgången till och minska beroendet av importerade strategiska metaller och mineral inom EU.

– Ett tydligt syfte med lagen är att skapa transparens och översiktlighet vid investeringar. Företag ska veta hur regelverket ser ut inför en investering i utvinning, eller återvinningstekniker för de råvaror vi behöver i till exempel elektrifieringen. 

EU-lagstiftningen ska sätta tryck på medlemsländerna att säkra en ökad självförsörjning av de nödvändiga råvarorna. I Sverige diskuteras framförallt hur tillståndsprocesserna kan gå snabbare. Christina Jönsson pekar på att även EU:s egen lagstiftning måste dra åt samma håll. 

– Det handlar om kemikalielagstiftningen REACH, vattendirektivet och om den nya Ekodesignlagstiftningen med förslag på informationsbärande produktpass. Rätt utformade kan såklart den lagstiftningen, särskilt produktpassen, understödja målsättningarna i Critical Raw Materials Act, men då måste lagstiftningarna så att säga tala med varandra. 

En annan sak som RISE och Christina Jönsson framhåller i lagstiftningsarbetet är vikten av att inte låsa sig vid olika tekniker.  

– En sådan risk finns förstås, särskilt när vi ska möta hur USA arbetar med subventioner till investeringar i den gröna omställningen. Vi är inte riktigt vana i Skandinavien vid den typen av statliga interventioner i marknaden. Då är det viktigt att inte stöttningssystem och politik låser sig i nya beroenden kopplad till specifik teknik. Om en ny batterikemi eller solcellsteknik utvecklas måste systemet snabbt kunna ta in den kunskapen, även om man investerat i tidigare tekniker. Systemet måste helt enkelt vara agilt, vilket naturligtvis inte är enkelt när det handlar om tunga investeringar i infrastruktur och upprättade listor över nödvändiga metaller och mineral som i sin tur avgör vilka strategiska projekt EU ska satsa på. 

RISE samlar strategiska aktörer och hittar samarbeten 

Inom sitt uppdrag arbetar RISE med att samla strategiska aktörer, till exempel i batterivärdekedjan. På det sättet kan man identifiera behov av ny kunskap, och skapa utrymmen för nya samarbeten.  

– Vi är noga med att nu försöka hitta svar på hur. Vi vet vad vi behöver, men de projekt vi är del av handlar om hur det ska göras – inte minst ur ett ekosystemperspektiv. Vi arbetar också med försörjningsrisker och ser framför oss att vi kan vara med och utveckla riskbedömningsmatriser. Det har också funnits politiska förslag om ett kunskapscentrum inom framförallt återvinning av kritiska material. Här ser jag att RISE med vår omfattande infrastruktur och erfarenhet kan bli en industrialiseringstestbädd, skapa underlag för att svara på regelverks-, hållbarhets- och sociala frågor och accelerera stegen mellan idé, laboration, pilot och kommersialisering. Det är helt nödvändigt om vi ska nå målen som den nya lagen sätter upp till 2030.