Insikten om att klimatförändringarna kräver olika typer av anpassningar och åtgärder blir allt mer utbredd i samhället. Vad som saknas är en djupare diskussion om hur ansvaret för klimatanpassningarna ska fördelas. Lunds universitet och RISE har i ett nyligen avslutat projekt undersökt hur en rättvis ansvarsfördelning kan se ut, och arbetar nu vidare med lärdomarna.
Alla åtgärder för klimatanpassning kräver någon form av ansvarsfördelning och för att nå fram till en hållbar och rättvis ansvarsfördelning krävs att den är etisk men också accepterad av oss alla.
Syftet med ett pågående projekt vid Lunds universitet och RISE med titeln Ansvar för klimatanpassning är att bidra till en hållbar svensk klimatanpassning, med en rättvis och legitim fördelning av ansvar över politiska nivåer, sektorsgränser och mellan offentliga och privata aktörer.
– Det behövs en dialog i samhället om hur vi vill fördela ansvaret. I slutänden är det en etisk och politisk diskussion, men den behöver fördjupas. Allt ansvar kan inte läggas på vare sig endast medborgarna eller på enskilda kommuner, säger Kerstin Eriksson, forskare på RISE och en av personerna bakom projektet.
Många frågor
Frågorna är många. Ska var och en ansvara för sitt eller ska vi ha ett gemensamt samhällsansvar? Vem ska stå för finanserna? Hur ska de olika inblandade myndigheternas ansvar bli tydligare? Och vad är egentligen en rättvis fördelning?
– Den senare frågan har inte diskuterats så mycket på lokal nivå ännu utan mer globalt, exempelvis hur ansvarsbördan för koldioxidutsläppen ska fördelas mellan industrialiserade länder och utvecklingsländer, säger Kerstin Eriksson.
– Genom att utgå från etiska principer för ansvarsfördelning som diskuteras på internationell nivå har vi undersökt hur tillämpbara dessa principer är på lokal nivå. Resultatet visar att fördelning av ansvar baserat på förmåga, självhjälp eller ett begränsat ansvar för de som har det sämst eller är värst drabbade är direkt tillämpliga på lokal nivå, medan principerna att dela lika, att basera ansvaret på en aktörs klimatskuld eller att den som har dragit störst nytta av utsläppen bakom klimatförändringen betalar mest är svåra att använda på lokal nivå.
Det behövs en dialog i samhället om hur vi vill fördela ansvaret
Skapar konflikter
Det är uppenbart att olika klimatåtgärder kommer att leda till konflikter, både mellan medborgare och kommuner och inom kommunerna, men även kommunerna emellan.
– Det är tydligt att kommunerna sliter med frågan. Vi vill med vår studie definiera utmaningarna och lista möjliga angreppssätt. Genom att öka kunskapen om tjänstepersoners och medborgarnas inställning kan vi skapa bättre förståelse för vilka konflikter som finns och skapa en systematisk kunskap om hur de kan hanteras, säger Kerstin Eriksson.
Intervjuerna med tjänstepersonerna har redan satt fingret på olika konflikter som kan uppstå. Framför allt handlar det om en bristfällig eller otydlig lagstiftning, exempelvis vad gäller ansvarsfördelningen mellan fastighetsägare och myndigheter vid klimatåtgärder, som en invallning eller liknande.
Påverkar andra mål i kommunen
Ett annat problem är de målkonflikter som finns inom en kommun.
– En sådan målkonflikt rör tillgänglighet – ska man tillåta att tillgängligheten för exempelvis funktionsnedsatta försämras när en stad klimatanpassas? En annan konflikt rör bostadsbyggande, i många kommuner är exploatering ett viktigt mål. Då kan klimatanpassning, som ofta kräver fysiska utrymmen, vara ett hinder, säger Kerstin Eriksson.
Hon betonar vikten av att lyfta ansvarsfördelningsfrågan redan nu, detta för att framtida klimatanpassningsbeslut ska uppfattas som legitima av medborgarna.
– RISE arbetar med att testa olika metoder för klimatanpassning i praktiken. Men vi kan också koppla samman det praktiska med de mer etiskt-filosofiska frågorna och hjälpa till med att driva frågan om en rättvis ansvarsfördelning, säger Kerstin Eriksson.