Förfining av lera-aktiveringsmetoder för ökad reaktivitet

"Grön" infrastruktur av betong kan byggas genom att en del av portlandcementen ersätts med olika tillsatsmaterial så kallade SCM (Supplementary Cementitious Materials). Portlandcement står för cirka 95 procent av det totala koldioxidutsläppet vid betongproduktionen.

De mest vanliga SCM - som är näst intill koldioxidfria - är flygaska, masugnsslagg, kalksten, metakaolin och kiseldioxid. Utvecklingen mot fossilfrihet leder till att tillgången på masugnslagg och flygaska från kolförbränning inom en snar framtid kommer att avta. Kiseldioxid och metakaolin är inte bara dyra utan även olämpliga att använda i stora mängder eftersom det kan påverka de tidiga egenskaperna hos färsk betong negativt.

För att hitta ett alternativ till cement och de sinade tillgången till slagg och flyggaska har lerorna fått stor uppmärksamhet de senaste åren.  Det är känt att leror uppvisar pozzolaniska egenskaper när de aktiveras genom till exempel kalcinering och kan reagera med cementets kalciumhydroxid. Energiförbrukningen och koldioxidutsläppen vid kalcinering av leror är lägre än vid cementklinkerproduktionen. Att ersätta en del av portlandcementen med kalcinerade leror minska koldioxidavtrycket hos betong.,

Olika aktiveringsmetoder undersöks i projektet. Även om kalcinering är mer effektivt för vissa lermineraler och malning för andra, måste temperaturen, tiden, energitillförseln optimeras för varje specifik lera för att uppnå sin fulla potential. Projektet föreslår att undersöka och förfina aktiveringsmetoderna på flera svenska leror, särskilt illitiska, och nå en systematisk förståelse av sambandet mellan aktiveringsmetoden, aktiveringsmekanism, reaktivitet och egenskaper hos det cementbaserade systemet.