Nötning av textil enligt SS-EN ISO 12947-2

När vi använder textilier såsom beklädnadstextilier, möbeltyger, bäddtextilier, arbetskläder etc. så utsätts dessa för diverse olika typer av slitage. Nötning är en typ av slitage, som till slut kan medföra att textilen t.ex. går sönder. Kunskap om ett materials nötningsegenskaper är till hjälp för att kunna bedöma om materialet är tillräckligt nöt

Syfte

Metoden syftar till att analysera hur slitstarkt ett textilt material är, d.v.s. vilken härdighet mot nötning olika material har.

Genom att prova ett materials nötningshärdighet får man en indikation på hur slitstarkt materialet är. Olika användningsområden för textila material kan kräva olika hög slitstyrka.
För att kunna bedöma om ett material är lämpligt att använda exempelvis till en skjorta, som ett möbeltyg på en soffa eller till arbetskläder, är det därför till stor nytta att ha kunskap om materialets nötningsegenskaper så att man väljer rätt material för att den förväntade livslängden.

Metod

Provningen utförs i en Martindale-apparat där små cirkulära provkroppar (ca 38 mm i diameter), minst tre, sätts in i en provhållare med ett standardskum bakom. Provet nöts på en cirkulär yta (ca 100 mm i diameter) under belastning mot en ullstandardväv med en standardfilt bakom. Nötningsrörelsen sker enligt ett specifikt mönster, en lissajous figur. Belastningen är antingen 9 kPa eller 12 kPa, beroende på textilens
användningsområde. Provkropparna inspekteras efter förutbestämda intervall angivna i metoden. Slutpunkten vid nötning är olika beroende på materialets konstruktion (väv, trikå, nonwoven, material med lugg etc.). Slutpunkten kan vara trådbrott, hål, viktförlust, bortnött lugg, eller utseendeförändring av olika slag. Resultatet redovisas som antal cykler innan slutpunkten är uppnådd.