Coronapandemin skakade om vårt sätt att leva i grunden. Men den satte också fingret på brister och utmaningar kring den svenska försörjningsberedskapen i händelse av kris och krig. Vi vet inte hur framtidens kriser kommer att se ut men en sak kan vi vara säkra på – att de kommer.
Sverige var ett av de länder som drabbades hårt av covid-19. Men förutom det så lyfte pandemin omedelbart frågan om hur rustat landet egentligen är för den här typen av kriser. Att Sveriges beredskapslager sedan länge har nedmonterats och ersatts av vårdgivarnas just in time-strategi ledde snabbt till en akut brist på skyddsmaterial. Sverige hade också till exempel svårt att skydda våra äldre och mest utsatta på särskilda boenden och vissa delar av landet saknade tillräcklig labbkapacitet för att kunna växla upp coronatestningen.
Kerstin Eriksson, forskare inriktad på krishantering på RISE, har i sina studier bland annat tittat på hur kommuner hanterat kriserna kring stormen Gudrun 2005 och skogsbränderna i Västmanland 2014.
Gemensamt för studierna är att man inte innan händelserna hade kunnat föreställa sig omfattningen. Någon forskning i efterspelet av coronapandemin har inte Kerstin klar än men redan nu går det att se samma tendens.
– Det är tydligt att vi inte var beredda på det här. Och generellt är vi ganska dåliga på att planera för det okända och överraskningar, säger Kerstin Eriksson.
"Possibilities" istället för "probabilities"
Ett liknande resonemang för författaren Lee Clarke i boken "Worst Cases: Terror and Catastrophe in the Popular Imagination". I den konstaterar han att vi ska fundera på "possibilities" och inte bara "probabilities".
– Hans poäng är att vi måste jobba mer mot "worst cases", men att vi ofta endast räknar på just sannolikheter. Största utmaningen är att vi har väldigt svårt att planera för det okända.
Det finns mycket som behövs vid alla typer av krishändelser – att kunna kommunicera, styra och leda och hantera frivillighet
Svårt att sia om framtiden
Vad som är framtidens krisutmaningar är förstås svårt att förutse i detalj. Men med klimatförändringarna har en rad händelser kopplade till vädret hamnat i fokus, såsom fler bränder eller översvämningar likt dem vi såg i exempelvis Gävle sensommaren 2021.
I den förändring som kommer krävas av oss och vårt samhälle i framtiden, som att möta klimatförändringarnas påverkan på städer, behövs ett nytänk och nya arbetssätt. Men också ett helikopterperspektiv – att kunna destillera forskning, nya tekniska lösningar och bred kunskap. RISE samlar just den breda kompetensen för att kunna vara en gränsöverskridande motor. Det kan handla om allt ifrån stötta och synka kommunernas klimatanpassningsarbete till att driva mer konkreta initiativ för att till exempel säkerställa tillgången på rent vatten i morgondagens städer.
Men det är inte bara klimatkrisen som kräver ett större krismedvetande i dag. Vi står också i ett annat säkerhetspolitiskt läge. Nyckeln är enligt Kerstin Eriksson att förbereda sig på ett brett plan, snarare än bara fokusera på specifika scenarier.
– Visst, handlar det om ett område där det alltid är översvämning så planera för det. Men annars behöver man göra en generell och bredare planering som kan användas vid väldigt många olika händelser. Man kan tänka på hur man hanterar överraskningar på bästa sätt. Det finns mycket som behövs vid alla typer av krishändelser – att kunna kommunicera, styra och leda och hantera frivillighet. Att kunna engagera människor i kommunen, få med alla och att skapa medvetenhet.
Man har nytta av erfarenheterna av en kris men behöver kanske tänka bredare än på specifika detaljer
Stärkt krisberedskap i spåren av pandemin
Just när det gäller den medvetenheten hos befolkningen tror Kerstin att coronapandemin bidrog till att stärka landets krisberedskap. Med ett större engagemang kan det i förlängningen göra det lättare för de som arbetar med beredskapsplanering att få gehör för viktiga frågor.
– Krishantering är något som kanske inte alla prioriterar. Du ska planera för något som du förhoppningsvis aldrig behöver använda, till skillnad mot andra delar i kommunen som behöver göras. Krishantering är ett område som inte alltid uppmärksammas mer än när det går åt skogen. Och då förväntar man sig att det ska finnas en plan och att denna ska fungera, säger Kerstin Eriksson.
Även om varje kris ofta medför nya utmaningar finns det också många exempel där erfarenheterna kan göra oss bättre rustade. Åtminstone om man tittar på specifika händelser. Ett exempel är hur den stora skogsbranden i Västmanland 2014 gav oss lärdomar som Kerstin Eriksson konstaterar gjorde framför allt de drabbade kommunerna bättre rustade vid skogsbränderna sommaren 2018.
I ett av sina nuvarande projekt tittar hon och hennes kollegor på en av de kommuner som drabbades – och som själva upplever att de står bättre rustade för kriser i dag.
– I den kommunen har de verkligen utvecklat och förändrat hela sin krishantering. De beskriver lärdomar som de använder nu i coronapandemin men också andra händelser. Man har nytta av erfarenheterna av en kris men behöver kanske tänka bredare än på specifika detaljer, säger Kerstin Eriksson.