Den frågan har jag under några dagar undersökt på plats i Washington DC. Med utgångspunkt i Green Transition Summit som hölls på House of Sweden, den svenska ambassaden i Washington, har jag mött olika aktörer i det amerikanska ekosystemet för städers omställning.
Green Transition Summit inleddes av vice statsminister Ebba Bush som poängterade hur näringslivets gröna omställning är en fråga som förenar våra länder. Bush diskuterade hur geopolitik och den gröna omställningen möts och hur kritiska råmaterial är en del i detta. I en panel om städers omställning med ett fokus på strategier och verktyg för städers omställning fick jag dela med mig erfarenheter från arbetet med Viable Cities Klimatkontrakt 2030 och hur vi i Sverige arbetar med governance innovation för att snabba på omställningen. I panelen hade jag med mig Peter Engelke, Deputy Director and Senior Fellow, Atlantic Council och Ryan Freed, Climate Action Officer, City of Alexandria.
Under dagen genomfördes även ett rundabordssamtal om städers gröna omställning i USA. Deltog gjorde amerikanska städer, Världsbanken, US Department of Energy och Atlantic Council med flera. Samtalet kom att handla mycket om hur vi i Sverige mobiliserar ett ekosystem på flera nivåer för att stödja städernas lokala omställningsresor. Det görs inte på samma sätt i USA där aktörerna i större utsträckning agerar inom sina domäner och nivåer och inte så mycket i mellanrummen med sammankopplade portföljer för den gröna omställningen. Den risk jag ser är att när de nu gör en historiskt stor investering i den gröna omställningen så får de inte ut hela sin potential. Där kan vi dela med oss av våra lärdomar.
För er som arbetar med innovationsledning så känner ni kanske igen att vi pratar om hur vi behöver säkerställa att det finns en ryggsäck med olika sorts innovationsstöd som omger idéer och personer och team som förändrar och jobbar med omställning. Det handlar bland annat om högt ställda mål, en kultur präglad av mod, öronmärkt budget, frigjorda resurser, snabba beslutsled och ett ekosystem med processer för såväl idéarbete och testning som uppskalning av innovationerna. Utvecklingen av Klimatkontrakt 2030 kan ses som en sådan ryggsäck, fast på systemnivå.
Precis som var och varannan progressiv amerikan springer runt med en fjällräven-ryggsäck vore de städer som är i en grön omställning också betjänta av en ryggsäck med inspiration från svensk modell. RISE har en bred kapacitet inom städers omställning, innovationsledning, governance innovation, digital omställning mm som kan ingå i en sådan ryggsäck och erbjudande.
På House of Sweden fick jag även möjlighet till djupare dialoger med olika aktörer som driver den nationella innovations-agendan i USA som till exempel Linda Molnar som är Program Director för US National Science Foundations Convergence Accelerator och ansvarar för att designa olika program och satsningar inom ”Innovation and Technology Ecosystems”. Hon blev superintresserad av hur vi i Sverige designar nationella innovationsprogram så som Viable Cities och inom Impact Innovation utifrån ett missionstänk och är intresserad av en fortsatt samverkan.
Under vistelsen i USA fick jag också djupdyka inom science diplomacy. Ona Ambrozaite vid John Hopkins Science Diplomacy Hub såg mig på Green Transition Summit och bjöd in mig till deras nya campus vid Capitol Hill. Vi hade ett spännande samtal om hur vetenskap och evidens kan driva policy och diplomati. De mobiliserar kring detta och söker samverkansparter i Europa. En sidnot är att vårt möte sammanföll med deras årliga alumniträff och inofficiella invigningen av campus. Så vi hängde där ett tag. Det var oerhört intressant att samtala med policy- och politik-alumnis med en samtidig utsikt över det drama som utspelade sig i den amerikanska kongressen där talmannen blev avsatt. Vi som kraftsamlar kring missionen om Klimatneutrala Städer 2030 fick också en inbjudan att delta på John Hopkins innovationsvecka i april nästa år, vilket ger oss ytterligare möjlighet att prata om vår svenska innovationsmodell för städers klimatomställning.
I det arbete som RISE gör inom Viable Cities driver vi mobiliseringen nära städernas förändringsledare för klimatarbetet. På det temat tog jag med Linda Andrén och Johanna Eklund från Green Transition Initiative till American Public Workers Organisation (APWA) kontor. APWA har individer, förvaltningar i amerikanska städer och privata aktörer som medlemmar. Den röda tråden är att de alla arbetar med stadsbyggnad. Hos APWA fick vi bland annat träffa Andrea Eales och Ryan MacManus som arbetar med policyförändringar, transport- och vattenfrågor. Samtalet kom att handla om hur en viktig komponent och metod i en accelererad grön omställning är att förändringsledning behöver vara både top-down (orkestrering, mandat och governance) och bottom-up (accelererat lärande, kapacitetsbyggande, relationsskapande).
Här ser jag att denna metod är något vi tydligare kan använda när vi utvecklar och designar bandet mellan Sverige och USA om städers omställning.
Detta var ett perspektiv som jag fick möjlighet att fördjupa mig ytterligare i under ett besök i Alexandria och fortsatt dialog med Ryan Freed. På Stadsbyggnadskontoret i Alexandria, som med amerikanska mått mätt är en gammal byggnad, resonerade vi med utgångspunkt i Alexandrias behov hur vi skulle kunna introducera ett koncept kring en ”systemnivå-ryggsäck” i USA.
I Alexandria är frågan om klimatanpassning högt upp på agendan då staden med sitt läge vid Potomac-floden sitter lite i en fälla där förstärkt tidvatten i kombination med skyfall allt mer regelbundet skapar översvämningar. De är också en av de tätaste städerna i USA vilket leder till en problematik med värme-ö-effekter med allvarliga risker för invånarnas hälsa. Staden har ett stort fokus på klimaträttvisa när de utvecklar policy och åtgärder. Det handlar om att tillgängliggöra svalka i lokaler till de som inte har luftkonditionering under värmeböljor och att säkerställa snabb, enkel och kostnadsfri kollektivtrafik till dem till svala ställen. Med andra ord blir samtalet och motiven för hur kollektivtrafiken ska utvecklas helt annorlunda i en stad som lever i klimatförändringen. Ryan beskrev ett sammanhang där staden gör allt för att möta detta, men att de har svaga arenor för att arbeta med frågorna i ett flernivåperspektiv. Det görs mycket på den lokala nivån av staden och andra engagerade aktörer (till exempel filantroper) samt att det satsas på den federala nivån. Men det finns ingen stark koppling och riktning i omställningsarbetet utifrån ett helhetsperspektiv. Ryan menar att Klimatkontrakt 2030 är ett oerhört intressant grepp som borde testas i en amerikansk kontext.
En av Green Transition Initiatives målsättningar är att etablera ett antal systempiloter i USA som bygger på lärande om grön omställning från Sverige. Min rekommendation för USA är att ha ett samtidigt lärande och prototypande kring systemnivå-ryggsäcken i formen av en klimatkontraktsmodell. Dessa behöver inte genomföras geografiskt på samma ställe i testfasen utan kan sammanföras i senare skalningsfaser.
Dialogen med flera av de jag mött i USA kommer att fortsätta inom ramen för Green Transition Initiative och andra satsningar där Vinnova, Energimyndigheten och Viable Cities kraftsamlar kopplat till samverkan om städers omställning i Sverige, EU och USA.
En avslutande reflektion är att den mobilisering som vi gemensamt gör i Sverige med 23 städer inom satsningen Klimatneutrala Städer 2030 innehåller så många lokala exempel som blir till bevis och starka berättelser i mötet med städer i USA. RISE har genom sin roll och sitt engagemang nationellt och i svenska städers lokala omställningsresor en viktig roll i att tillsammans med andra aktörer öppna dörrar för svenska lösningar och bidra till den gröna omställningen i USA.
Lars Johansson, RISE, har uppdrag som förändringsledare och koordinator för Viable Cities flaggskeppssatsning Klimatneutrala städer 2030.
Viable Cities är ett strategiskt innovationsprogram med fokus på omställningen till klimatneutrala och hållbara städer.