Varför ska vi INTE inkludera fler perspektiv?

Av världens programmerare är idag ca 80 % män och nationaliteten är främst europeisk eller nordamerikansk. Vad gör det med våra digitala lösningar? Det har redan tagit sig uttryck i röstigenkänning, som funkar sämre för kvinnor, ansiktsigenkänning, som funkar sämre för mörkhyade eller vissa digitala lösningar i offentlig service, som inte fungerar för äldre eller nyanlända. Eller AI-lösningar som diskriminerar vissa grupper i samhället och där rådande normer och diskrimineringsgrunder förstärks av AI-lösningar snarare än att AI:t minskar diskriminering. Det räcker inte längre med att skapa lösningar för normen – vi måste bredda blicken och fånga fler behov och det första du kan göra är att kolla runt dig vilka du involverar i ditt arbete. Det börjar nämligen med dig.

Trots att jag, och många med mig, har så svårt att fundera ut något vettigt svar på varför vi inte ska inkludera fler perspektiv, så händer det väldigt ofta att vi ser projekt och utvecklingsgrupper som nöjer sig med de perspektiv vi har idag. Och det är heller inte ovanligt att man uppfattar sig som diversifierad och har en attityd av att alla är välkomna – men om ni på riktigt skulle zooma ut – vilka kulturer, religioner, politisk åskådning, nationaliteter, könsidentiteter, personer med funktionsvariationer eller ålder kan du se i din arbetsgrupp, eller enhet etc? Och hur välkomna känner sig dom som är utanför er etablerade norm? 

Jag är helt övertygad om att det inte sker av ovilja eller i syfte att vara exkluderande, men människan är bekväm och vi använder oss gärna av de kontakter vi vanligtvis går till och vi vill helst vara med likasinnade där vi känner oss bekräftade. Det är bekvämt och trevligt, för att använda ett engelskt uttryck så benämns detta som: confirmation bias. Men om vår uppgift är att driva innovation och utveckling så är det en no-brainer att inkludera fler personer och kanske t o m människor vi till en början är lite obekväma med. Tricket är att skapa en trevlig miljö där det är bekvämt att vara olika och tycka olika, dvs en kultur som kan vara bekräftande trots våra olika infallsvinklar. (Psykologisk trygghet). Det är bättre för all typ av innovation än det mest perfekta flödesschema du kan hitta. 

Det handlar om att tänka lite normkritiskt på den gruppsammansättning vi har. Vi kan inte ta människan ur innovationsprocessen, därför behöver gruppen vara diversifierad. Ett annat vanligt misstag är att vi använder data som inte är representativt för användarna, eller skapar lösningar som fungerar bäst för normen. Tillhör du normen kan du dessutom ha svårt att se andra behov - för det är inget problem för DIG. Om du däremot skapar lösningar tillsammans med och för den som har svårast att använda din lösning – då är chansen stor att de som befinner sig inom normen klarar att hantera det också.  

Det finns så många bra exempel på när det gjorts med en normkritisk ansats, och jag listar några exempel här nedan på projekt som på riktigt förstått vilka normer som är drivande i utvecklingen, och som vi behöver identifiera och omstrukturera – och som genom att göra det kan vara en stor källa till nya lösningar.

Ett jättebra exempel är ”Urban girls movement” som jobbade med stadsutveckling i Botkyrka kommun och tog ansats i: Hur ska stadskärnan se ut om den ska kännas trygg för unga tjejer? För om unga tjejer finner den säker – då är den säkrare för alla. Trots detta har den aspekten ignorerats historiskt sett i mycket av vår stadsutveckling.

Vi jobbade i ett annat projekt med Umeå kommun där vi satte ett jämställdhetsfilter på arbetspendling - för om män reste som kvinnor skulle Umeå nå sina klimatmål på persontransporter. 

Eller när vi granskade de normer och värderingar och systemfel som ligger till hinder för att unga Värmlänningar i högre utsträckning nå bättre skolresultat och öka sina entreprenöriella förmågor. Då kunde vi se att lösningen låg långt bortom aktiviteter för ökad närvaro i skolan eller fler aktiviteter för att öka entreprenörskapet. Det finns massor av andra saker som behöver förändras först. 

I båda dom här fallen har vi jobbat med tjänsteinnovation och normkritisk innovation som metod - vilket har gett oss en helt annan problemformuleringen och mycket mer intressanta FOI - projekt. Det är inspirerande och innovativt och skapar en djupare problemförståelse om du vågar tänka normkritiskt och involvera nya perspektiv. 

Den här bloggposten är egentligen ganska grund – vi går inte in på könsmaktsordning, diskrimineringsgrunder eller makt och konstruktioner av makt – som egentligen är grundorsaken till att ansiktsigenkänning, röststyrning osv inte fungerar för vissa målgrupper. Det är viktigt att lösa de specifika frågorna, men i slutänden är detta symptom på ett större problem – på en maktobalans som vi behöver identifiera och omstrukturera i alla utvecklingsprojekt. Frågan vi borde ställa oss är snarare: Vem har haft mest makt i utformande av den här lösningen fram till idag – och hur ska maktfördelningen se ut i framtiden? Men då måste vi först våga tala om makt – och det är en helt annan bloggpost.