Goda exempel på kretslopp av näringsämnen

Med stöd av Formas kommunikationsutlysning bjöd IVL in Svenska näringsplattformens medlemmar och andra intresserade att följa med på ett kraftigt subventionerad studieresa till Hamburg. Vi fick många lärorika och spännande dagar fyllda med mycket information och lärdomar. Intrycken gav också upphov till väldigt bra diskussioner såväl mellan oss i gruppen från Sverige som med våra otroligt kompetenta och trevliga tyska värdar. 

Skrivet av: Elin Kusoffsky, september 2024

Vårt första studiebesök tog oss till Hamburgs reningsverk – Tysklands största. Hamburg Wasser tog emot och berättade om sitt reningsverk och sina utmaningar. Reningsverket har minst sagt speciella förutsättningar då det är beläget på en konstgjord ö i Hamburgs hamnområde. Platsbristen har gjort att delar av reningsverket – den största delen av bioreningen – har fått flytta ut. Inkommande avloppsvatten till reningsverket kommer in i avloppstunnlar från två håll. Vattnet grovrenas i respektive ände av reningsverket och en majoritet av vattnet skickas sedan vidare till bioreningen ca 2,5 km bort. Tillbaka från bioreningen kommer ett renat avloppsvatten och bioslam. 

Slam från anläggningen rötas i de speciella äggformade rötkammarna, vilka enligt vår guide är betydligt vanligare i Tyskland än i Sverige. Formen förebygger döda zoner eftersom omrörningen underlättas. Det rötade slammet monoförbränns på plats i den egna förbränningsanläggningen vilken har varit på plats sedan mitten av 90-talet. Planen framåt är att producera fosforsyra från slamaskan i en TetraPhos-anläggning, en teknik som de senaste åren pilottestats inne på reningsverkets område. Fosforåtervinningstekniken ägs av Remondis och anläggningen i Hamburg är den första i sitt slag. Under vårt besök var piloten tyvärr otillgänglig på grund av underhåll, men vi fick en presentation av anläggningen och tog många tankar med oss. Studiebesöket gav även massor av små lärdommar som är svårt att återge i ett refereat. Exempelvis detaljer som  att sandtvätten var så pass effektiv att även sanden från reningsverken kan användas inom andra verksamheter så som asfaltstillverkning eller andra typer av anläggningsarbeten. 

Besöket fortsatte till Jenfelder Au och  Hamburg Water Cycle – Ett område under uppbyggnad där avloppssystemet byggs källsorterat. Störst fokus ligger idag på återanvändning av dag- och gråvatten. För svartvatten fokuserar man framförallt på rötning och energiåtervinning i dagsläget. Studiebesöket bjöd på mycket information om det spännande arbetet med att etablera en ny källsorterad stadsdel i det urbana Hamburg. Bland annat berättade vår guide om de utmaningar man haft med att dimensionera ledningsnätet i området, då det vid projektstart fanns få eller inga liknande områden i världen (området består av såväl flerbostadshus som radhus och mindre bostadsenheter). För att minska antalet störningar för brukare har varje byggnad eller fastighet en ventil i servisledningen som innebär att enskilda hus kan stängas av för sig. I äldre områden behövde ofta hela området stängas av vid problem, vilket man ville komma ifrån i det här området. Dock gäller fortfarande att om en toalett inte fungerar stängs hela byggnaden av även i detta nybyggda område.  Med tanke på detta är det viktigt att arbeta för god  kommunikation med avloppsbrukarna för att minimera problem med nedspolade våtservetter och liknande. Trots detta upplever inte Hamburg Wasser  att problemen är på en oacceptabel nivå enligt vår guide. Ett flerbostadshus har problem oftare än andra och det är ett hus där byggherren valde att inte följa VA-huvudmannens anvisningar för installationerna. För att hjälpa och guida andra som vill bygga källsorterat har man gett ut projekteringsanvisningar som kan användas när man planerar nya källsorterade stadsdelar (se områdets hemsida).

Under torsdagen styrde vi kosan till NovoCarbo Carbon Removal Park där biomaterials kol stabiliseras genom pyrolys och används för jordförbättring. Carbon Removal Park syftar till att kolet i biomaterialet inte bryts ned till koldioxid (i samma takt som annars om man ska vara noga) utan fastläggs i marken vid användning. Materialet har hittills varit högvärdig träflis, men tanken är att använda mer och mer restråvara, helst lokal sådan, när de lärt känna anläggningen bättre. Hittills har de testat att använda några olika blandningar, däribland med körsbärskärnor från livsmedelsindustrin och växtdelar från en närliggande majsodling. Bland de många lärdomar som NovaCarbo generöst delade med sig av under besöket fanns juridik och tillstånd med som en röd tråd. De upplevde att de hade haft en hel del arbete med att lära tillståndsmyndigheterna i det område där anläggningen är placerad om sin process. Eftersom anläggningen är lite av en utvecklingsanläggning, med syfte att experimentera och lära sig om såväl process som material, ville man i tillståndsansökan hålla så många dörrar öppna som möjligt kring vilket material man fick ta in i anläggningen. Detta gjorde sannolikt tillståndsprocessen svårare och mer långdragen än vad de hoppas att den blir för kommande anläggningar. 

När vi frågade om NovoCarbo även pyroliserade avloppsslam, eller hade planer på att göra detta, konstaterades att juridiken satte käppar i hjulen för detta i Tyskland. Slambiokol har en egen avfallskod i Tyskland vilket gör att den inte tillåts spridas på åkermark. I ett tidigare samarbete hade de producerat slamkol som skulle skickas till en svensk part. Det slutade dock i ett juridiskt rabalder där de tyska myndigheterna krävde ett mottagandebevis av svenska myndigheter på att de tagit emot det skickade avfallet. Då slambiokol saknar avfallskod i Sverige kunde myndigheterna inte skicka ett sådant, vilket gjorde att NovaCarbo hamnade i kläm och anklagades för dumpning av avfall utomlands. Så för dem är slam inget bränslealternativ, då det inte är en bra affärsmodell att producera avfall (i lagens mening) i en anläggning som annars kan producera värdefull produkt för jordförfättring. Men intressant nog verkar en majoritet av deras producerade biokol idag säljas till Sverige, där den mesta användningen tycks vara kommunala skelettjordar och växtbäddar. 

Diskussionerna tystnade aldrig och frågorna duggade tätt under resan.  Förutom de intressanta och lärorika studiebesöken fick vi möjlighet att ha en workshop och tillsammans prata om möjliga framtida projekt och samarbeten. Vi hoppas att alla deltagare fått med sig kunskap och inspiration från resan. Några saker jag tar med mig är de enorma skalorna och att man får hålla tungan rätt i mun när man försöker överföra tyska förhållanden och tekniker till en svensk kontext.  För många av de tekniker som diskuteras för forsforåterföring är förutsättningarna enormt olika; bland annat har Tyskland många monoförbränningsanläggningar på plats sedan länge och en lång tradition av att förbränna slam. Jag tar också med mig hur otroligt lärorikt det är att få träffas och prata med varandra. Resan erbjöd en unik möjlighet till djupdykning i varandras förutsättningar och perspektiv som jag hoppas vi får möjlighet att göra igen! 

Sustainable Sanitation Alliance, SuSanA är ett informellt, internationellt nätverk av organisationer och personer som alla delar en gemensam vision kring hållbar sanitet och som strävar efter att bidra till uppfyllandet av FN:s hållbarhetsmål 6. SuSanA startade 2007, mycket tack vare dåvarande GTZ (German Agency for Technical Cooperation, motsvarar ungefär Sida i Tyskland) och Stockholm Environment Institute. Nätverket har idag ca 400 medlemsorganisationer och otaliga individuella medlemmar från hela världen.

Nätverkets sekretariat finns hos GIZ, tidigare GTZ, och nätverket har en styrelse med representation från alla världsdelar från och med i år. Nätverket fungerar som en mötesplats för medlemmarna, och det har arbetsgrupper som fokuserar på olika frågor såsom grundvattenskydd, städer, jämlikhet, matproduktion med mera, allt kopplat till sanitet. Grupperna är mer eller mindre aktiva; allt arbete sker på ideell basis. Nätverket bedriver, genom sina medlemmar, också projekt och har bland annat arbetat framgångsrikt med konceptet SFD:s (shit-flow diagrams) för att tydliggöra för beslutsfattare världen över vad avsaknad av sanitetsservice i deras stad gör för flödena av avlopp, läs mer här. På SuSanA:s hemsida finns ett bibliotek där relevant information och litteratur samlas in och tillgängliggörs för alla.

Via sina medlemmar ordnar SuSana webinarier och evenemang, mer information om olika arrangemang finns här.  SuSanA ordnar också fysiska möten i anslutning till olika konferenser och brukar alltid ha ett möte i anslutning till World Water Week i Stockholm i augusti varje år. Vid årets Stockholmsbaserade SuSanA-möte samlades över 70 deltagare hos Stockholm Environment Institute för att få lära sig mer om bland annat visualiseringsverktyg för att visa på samband mellan växthusgaser och sanitet. Andra höjdpunkter inkuderade Dance4WASH där dans används för att uppmärksamma FN:s hållbarhetsmål 6 ’vatten, sanitet och hygien’, hur man kan arbeta för mer jämlika arbetsplatser, biokol i kombination med urinsortering och återanvändning av avloppsvatten i Jordanien. Exempel på organisationer som presenterade vid mötet är internationella aktörer som Världsbanken och Världshälsoorganisationen (WHO), enskilda organisationer som Viva con Agua och MOSAN, och universitet och forskningsinstitut som University of Leeds och EAWAG (schweiziskt vattenforskningsinstitut).

En av de mest intressanta presentationerna på årets SuSanA-möte i Stockholm tyckte jag var om VaLoo , vilket är ett schweiziskt nätverk vars vision är att göra resursorienterade sanitetssystem till en integrerad del av den cirkulära ekonomin i Schweiz. VaLoo grundades på Världstoalettdagen den 19 november 2021 med målet att främja cirkulär sanitet i Schweiz. De strävar efter att gå bortom konventionell avloppsbehandling och istället fokusera på att utvinna värdefulla resurser från avloppet, såsom vatten, energi, näring och organiskt material, samtidigt som kretsloppet sluts för att uppnå resursorienterad sanitet.

Sedan starten har deras huvudfokus varit att organisera nätverket och utveckla effektiva strategier för att nå sina mål. VaLoo förenar olika engagerade aktörer, såsom entreprenörer, föreningar, forskare, studenter, lantbrukare och andra som delar deras vision. Verksamheten är organiserad kring fyra grundpelare:

• förening,
• samarbete,
• påverkan och
• utåtriktad verksamhet. 

De är en plattform för de som utforskar och utvecklar innovativa lösningar, implementerar teknik och system, använder återvunna resurser och konsumerar varor från återvunna resurser. Dessutom fungerar de som en kunskapskälla om teknik, förvaltningslösningar och bästa praxis för resursinriktade sanitetssystem. VaLoo sprider kunskapen genom arbetsgrupper, rundabordssamtal, workshops och medvetenhetskampanjer.  VaLoo jobbar mycket med att försöka stötta förändring av exempelvis regelverk i Schweiz, och har lyckats få möjlighet att komma in med åsikter och skrivningar i relation till källsortering och urin och fekalier i Schweiz’ revidering av sin miljölagstiftning även om det ännu inte är klart huruvida skrivningarna kommer att komma med eller inte. VaLoo samarbetar med liknande nätverk i Tyskland (NetSan) och Frankrike (Reseau d’assainissement écologique).

Tillbaka till Sustainable Sanitation Alliance – om du tycker att det verkar vara ett intressant nätverk, bli medlem (det är gratis) och engagera dig/ta del av möten, webinarier mm!

Av: Håkan Jönsson

European Sustainable Phosphorus Platform (ESPP) organised 2024-01-18 in Brussels the working meeting “Defining “Bio-Based Fertilisers” and FPR “solely biological origin” with over 200 registered participants, most of them online. Around 30 persons participated in the room, among them from Sweden Nicola Parfitt (Sanitation360) and Håkan Jönsson (SLU). The ESPP seems to be the main speaking partner of the commission concerning biobased fertilisers and thus ESPP events are important. 

The working meeting was named “Defining “Bio-Based Fertilisers” and FPR “solely biological origin” . The purpose of the meeting was to reconcile the requirement in the fertiliser product regulation (FPR) that the product fertiliser category (PFC) organic fertiliser should only contain carbon and nutrients of “solely biological origin” with the definitions and calculation of the biobased fraction calculated as given in the standard EN16575. This proved not possible, as the commission does not have the mandate to change the definition of organic fertiliser given in the FPR. However, the commission is mandated to give the requirements on the label describing the fertiliser product. The proposal from the working meeting was that this label can describe the fertiliser as “Biobased” if the proportion of biobased carbon and nutrients in the product is above 90% (100% minus a tolerance of 10%) and as Partly biobased if the proportion of biobased C or nutrients in the product is above 10% but below 90%. At the meeting, an alternative suggestion was to skip the term “Partly biobased” all together and instead require that fertilisers with more than 10% being biobased should be labelled “Biobased X%” if they want to declare anything about being biobased. This suggestion was supported by us from Sweden.   

Several presentations by the European commission before the working meeting proper and during the two days of 3^rd SOFIE (Sustainable Organic Fertilisers in Europe) had given the background on why a good definition of biobased fertilisers is needed. Bertrand Vallet (European Commission DG RTD, Research & Innovation), explained that “Bio-Based” fertilisers are a key part of the EU Bioeconomy Strategy and thus of R&D project funding targeting the Circular Economy. Fabien Santini (European Commission DG AGRI) talked about the problem with fertiliser availability in EU 2023, and how EU works to improve the availability. One strategy is to decrease the need by improving the use the fertilisers. Together with increased recycling of nutrients and increased production in EU this will improve the availability of fertilisers in the EU. The goal of 25% organic agriculture in EU and growth of more legumes and more N-fixing crops will also decrease the need. In order to follow the fertiliser situation, EU Fertiliser Market Observatory has been founded. It follows fertiliser prices, trade and production data and the statistics are public at: https://agriculture.ec.europa.eu/data-and-analysis/markets/overviews/market-observatories/fertilisers_en . Theodora Nikolakopoulou  (European Commission, DG GROW Fertilisers), suggested that incentives are needed to facilitate uptake of secondary fertilisers, and therefore that clear and agreed definitions are important, for “bio-based”, “recovered” and “recycled” fertilisers. 

Only certain well specified Component Material Categories (CMCs) are allowed for production of fertilisers in the EU fertiliser product regulation (FPR (EU) 2019/1009). Initially, neither manure nor wastewater sludge was allowed as CMC, a weakness which the commission is very aware of. Therefore, the commission is actively investigating which waste and wastewater fractions that can be safely included within the CMCs. Thus, in 2021 struvite and phosphate salts recovered from municipal wastewater was allowed as CMC 12 ((EU) 2021/2086) within the FPR and struvite was also allowed for use in EU certified Organic Farming. The EU commission has also just started a two-year project (EC DG GROW/2022/OP/0046 LOT 2) investigating a number of other waste and wastewater fractions to see which of them that can be allowed as CMC and under which conditions. Human excreta including source separated urine is among the materials investigated. The time plan is that a 1^st interim report will be published mid 2024 and a second spring 2025. Both interim reports will be discussed at virtual workshops. The final report with suggestions on new CMC material is due autumn 2025. The project is led by Brent Riechelman and the reports will be published on EU CIRCABC platform (https://circabc.europa.eu/). Background on new materials for inclusion as CMC can be sent to Brent Reichelman at NMI agro. 

Kerstin Rosenow (European Commission, DG AGRI Research and Innovation) stressed the importance of healthy soils and sustainable fertilisation and soil management. Over 60 % of soils in Europe are unhealthy and cropland soils are losing 0.5 % SOC per year. 65-75 % of agricultural soils are fertilised at a rate that increases the risk of eutrophication, 24 %  have unhealthy erosion. Estimated nutrient surpluses are 50 kg N and 2 kg P/ha. Nutrient  losses are 50-60 % of application in some regions. Nutrient losses should be reduced by 50 % by 2030 according to the EU’s Green New Deal’s Farm to Fork strategy. For soil management there is a knowledge – practice divide. More knowledge is needed on biodiversity, contamination, carbon farming, waste management. This is the reason for the EU soil strategy, the soil monitoring law, and for sustainable carbon cycles and why they have decided on the EU soil observatory and the EU soil mission Soil Deal for Europe.

The soil mission (https://ec.europa.eu/eusurvey/runner/mission-soil-manifesto) includes all land, agriculture, forestry etc. including urban soils. The plan is to start 100+ living labs and lighthouses with a total of 1000+ testing sites for soil.  The living labs should be real-life sites in rural or urban areas in which people from various sectors and backgrounds experiment and test solutions in a co-creative manner (https://mission-soil-platform.ec.europa.eu/living-labs/). They should show-case sustainable and regenerative soil management practices and increase the awareness of the importance of a healthy living soil. A living lab is composed of a group (10-20) of sites and actors such as farmers, researchers, advisors, SMEs, citizens. Lighthouses are individual sites, such as a single farm, of exemplary performance to show-case good practices. So far some 20-25 have started and there will be successive calls to reach the goal of 100 by 2027. An opportunity for building confidence in biofertilisers is if they are included in living labs and light houses (https://www.youtube.com/playlist?list=PL48jYWfH7LrB0sm5vGDmvBPdP1ZxVJtHV). 

An interesting presentation on the correlation between organic carbon input to soils and crop yields was held by Renske Hijbeek, Wageningen University. She has done several meta-analyses on the correlation between organic carbon inputs to soils and the crop yield. In a study with 20 long term experiments in mainland Europe from Madrid in the south to Oldenburg in the north, Madrid in the west to Iasi in the east, on average no additional benefit was found from the input of organic material when the effects of plant nutrients had been accounted for. However, for certain types of organic fertilisers there was on average a positive effect, especially for farmyard manure but also for straw plus green residues. There was also a positive effect for certain crops, especially potatoes, but also maize and sugar beet and for spring sown cereals (Hijbeek et al., 2017). The promised win-wins effects of organic input to soil, increased sequestration and increased yield, do not occur on the same place. On sandy soils, organic input on average increases the yield, but the soil carbon sequestration is low to very low. On clay soils, the sequestration potential is large, but the yield increase is low and for autumn sown cereals usually even negative (i.e. yield decrease).  

Reference. 

Hijbeek, R., van Ittersum, M. K., ten Berge, H. F., Gort, G., Spiegel, H., & Whitmore, A. P. (2017). Do organic inputs matter–a meta-analysis of additional yield effects for arable crops in Europe. Plant and Soil, 411, 293-303.

Svenska näringsplattformen var på plats för att representera plattformen och följa händelserna inom området. Konferensen, som var den fjärde i ordningen, skulle egentligen hållits 2020, men blev midsommarveckan 2022 äntligen verklighet. Det var en stor sammanslutning intresserade från såväl industri, akademi och VA- och avfallsbranschen.

Konferensen, som pågick i 3 dagar (inräknat studiebesök och det anslutande forskningsmötet "PERM")  handlade brett om hållbar fosforhantering och ämnena spände över allt från konsekvenser av näringsläckage till gödsel- och cementproducenters syn på möjligheten till cirkulära värdekedjor för fosfor och restprodukter. 

Det var tydligt att det i Europa finns en stark trend att gå mot fosforåtervinning från slamaska, men också att den trenden till stor del också bygger på en annan infrastrukturhistoria än den som är i majoritet i Sverige. I många länder där beslut fattats om fosforåterföringskrav och policys om förbränning kommit till stånd finns också en befintlig infrastruktur och lång historia av förbränning, och inte sällan en större befolkningsdensitet. Med det inte sagt att dessa tekniker inte kan vara intressanta i svenska förhållanden - men skillnaden i befintliga system blev tydlig, bland annat vid studiebesöket på den förbränningsanläggning i Wien som idag tar emot och förbränner slam från det närliggande reningsverket och från andra reningsverk och har gjort så sedan 1980-talet. 

En hel del av teknikpresentationerna lyfte problem med återvinning av fosfor från slam som en följd av järnbaserad fällningskemikalie som innebär att även slamaskan innehåller stora mängder järn. Olika processer hanterar de järnhaltiga slammen och slamaskorna olika, men näringsplattformens medlemmar EasyMining och Kemira deltog båda med presentationer om olika tekniker för återvinning av fosfor även från järnrika slam och slamaskor. Teknikutvecklingen på området går fort och det finns en stor mängd olika tekniker som erbjuds i olika mognadsgrad. Även om det finns få anläggningar i fullskala visar presentationerna på konferensen ändå på att många tekniker nu utvärderats och utvärderas i pilotskala, och att denna pilotskala inte helt sällan motsvarar en storlek av 10 000 PE eller mer, med andra ord pilottester i en skala som kan motsvara ett fullskaligt reningsverk i en mindre svensk ort. 

En av de riktigt positiva medskicken var de många gödseltillverkarna som var på plats och intygade att de har stort intresse i cirkulära näringsprodukter. De lyfte såväl stora möjligheter, men även utmaningar för de cirkulära processerna. En utmaning är förstås att uppnå tillräcklig kvalitet, och att produkterna har en sådan form att de kan gå in i befintliga eller nya värdekedjor, men oavsett passa in i den enorma globala logistik som livsmedelsindustrin är beroende av. Andra utmaningar som lyftes var att nya klimatsmarta gödselprodukter skiftar över branschen till en vätgasbaserad ekonomi, och denna nya verkligheten kommer kräva ammoniak i stora mängder, men även stora mängder förnyelsebar energi och vara beroende av andra ämnen som kol och svavel. Men även om det lyftes att det fortfarande finns stora utmaningar var det trots allt ett stort intresse för en ökad användning av cirkulärt fosfor som förmedlades från gödselprodukstillverkarna. 

En intressant dragning var också om nya Fertilizer product regulation (FPR) som börjar gälla i juli 2022, en lagstiftning på EU-nivå som möjliggör, men inte kräver, CE-märkning av gödselprodukter som innehåller råvaror från cirkulära processer. Den harmoniserade möjligheten till testning och CE-märkning av produkten innebär att den produkt som genomgått testning kan säljas på hela EU-marknaden, oavsett nationella lagstiftningar. En produkttestning enligt FPR innebär också att end-of-waste anses uppnått och många hinder för produktifiering ska förhoppningsvis därmed överbryggas. FPR innehåller innehåller dock inte alla typer av återvunna produkter och inte häller alla typer av substrat, för de produkter som ligger utanför FPR finns fortfarande samma möjligheter som innan att gå vägen genom end-of-waste regulation med flera lagstiftningar för att lansera sin produkt. Ett tips från EU-kommissionen var också att se till att ladda ned den senaste versionen, då regelverket redan genomgått fyra revideringar sedan 2019. 

Allt som allt var det en otroligt intressant konferens med många nya perspektiv, många intressanta möten och många trådar att ta vidare. Nedan finns en längre och mer fullständig redogörelse i konferensrapporten. 

I november 2021 fick vi en intervju med Anders Finnson om det arbete som han nu driver i Bryssel för Svenskt Vattens räkning. Uppstarten av EU-arbetet blev som mycket annat inte riktigt som man tänkt sig på grund av Coronavirusets framfart. Uppdraget - att på 50% befinna sig i Bryssel och 50% hemma i Stockholm och bedriva aktivt arbete med vattensektorns EU-frågor beräknas pågå till minst våren 2024, mandatperioden ut. 

Arbetet består i att ta fram faktabaserade underlag till politiker och tjänstemän och bistå med kunskap och förståelse kring hur medlemsorganisationer påverkas av olika förslag till beslut. Ta dig gärna tid att läsa hela intervjun och information om viktiga lagändringar som är på gång i nedanstående fil.

När nya stadsdelar byggs kan källsorterande avloppsteknik möjliggöra ökad återvinning av växtnäringsämnen, återvinning av renat avloppsvatten samt minska belastningen på de befintliga centraliserade avloppssystemen. Tillväxtkommunerna Knivsta och Uppsala har i samarbete med den statliga utredningen Samordning för bostadsbyggande undersökt möjligheter att implementera källsorterande avloppssystem i några större planerade utvecklingsområden. Potentialen för att pröva nya avloppslösningar som kompletterar och gör dagens system mer hållbara är stor när nya bostadsområden byggs och vi får inte missa denna möjlighet , säger Marie Albinsson och Mats Johansson på Ecoloop som genomfört utredningen.

Avloppsfrågorna och framtidens systemlösningar lyfts fram som en strategisk och prioriterad fråga i många kommuner med stort bostadsbyggande. För att i ett tidigt skede ta med avloppsfrågorna i planeringen har Ecoloop i samarbete med Knivsta kommun, Roslagsvatten, Uppsala kommun och Uppsala Vatten och Avfall genomfört en utredning där olika vägval för den framtida avloppshanteringen jämförts för två utvecklingsområden i Knivsta och Uppsala. Nästan 30 000 bostäder kommer byggas i dessa områden.

Utredningen ska hjälpa Knivsta och Uppsala att utifrån lokala förutsättningar ta beslut om miljömässigt bra och kostnadseffektiva VA-system.

- Forskning pekar på ökade nyttor och hållbarhet med källsorterande system, men det kan idag inte säkert sägas att källsorterande avlopp alltid blir miljömässigt eller ekonomiskt bättre jämfört med framtidens utvecklade centrala avloppsrening. säger Mats Johansson på Ecoloop.

I ett första steg har två källsorterade system jämförts med två nya typer av centraliserade avloppslösningar där återvinningsgraden av vatten och näring också är högre än i dagens avloppsreningsverk. I studien står inget av de fyra alternativen tydligt ut som den absolut bästa avloppslösningen för framtiden.

- Alla system har för- och nackdelar och för att bedöma hur framtidens VA-system ska se ut behöver vi först besluta oss om vilken funktion och kravspecifikation vi vill ha, säger Marie Albinsson på Ecoloop. Detta är ett tydligt medskick från utredningen till Knivsta och Uppsala, men också till andra kommuner som vill bygga källsorterande VA-system.

I studiens andra etapp har de två källsorterande system från etapp 1 utretts ytterligare. Dessa är uppbyggda med källsortering av klosettvatten som behandlas hos lantbrukare och lokal behandling av BDT-vatten; och källsortering av klosettvatten med gemensam avancerad rening och BDT-behandling.

Studiens andra etapp visade att det som många tar för givet, d v s att källsorterande system är dyra, inte alltid stämmer. Källsorterande system kan vara konkurrenskraftiga då de skapar många fördelar för samhället och fastighetsägarna, speciellt vid nybyggnation. Exempelvis möjliggörs enklare energiåtervinning, minskad vattenförbrukning och om klosettvattnet renas från läkemedel är detta en relativt sett liten volym jämfört med det blandade avloppsvattnet som kommer till reningsverken.  Slutligen är det lättare att återvinna mer och fler näringsämnen ur källsorterade fraktioner än ur blandat spillvatten.

En utmaning i detta är att nyttorna och fördelarna inte tillfaller VA-huvudmannen som ju behöver stå för en stor del av kostnaderna och ansvaret. Källsorterande system kräver ett långsiktigt tänkande och att avsättning av producerat gödsel och renat avlopp kan garanteras långsiktigt. Att satsa på källsorterande avloppssystem i Knivsta och Uppsala leder emellertid inte till att en utbyggnad av den centraliserade avloppsreningen helt kan undvikas, men det kan minska belastning och skapa kapacitet för en bättre och mer effektiv avloppsrening i befintliga system.   

- Vad som behövs nu är att fler demonstrationsanläggningar byggs för att ge svar på frågor om ekonomi, prestanda, drift och underhåll. Utifrån det kan frågan om våra framtida avloppssystem angripas på ett bättre sätt.  Är det källsorterande system med lokal rening eller centraliserade effektiva reningsverk som är bäst? Eller en blandning av dessa? avslutar Mats och Marie på Ecoloop. 

Vi på näringsplattformen kan inte nog hålla med, spaden behöver sättas i marken för att ge oss mer och ny kunskap om hur framtidens avloppssystem ska se ut.

Den 11 november träffade svenska näringsplattformen initiativtagarna till Baltic Stewardship Initiative; Elin Bergman och Kristina Atkisson.

Baltic Stewardship Initiative är ett projekt som samlar aktörer från hela livsmedelskedjan, från lantbrukare till detaljhandeln, för att med gemensamma krafter minska näringsläckaget till våra vattendrag, sjöar och hav samt öka cirkulationen av växtnäring.

-Fokus i vårt arbete ligger främst på det Östersjövänliga och cirkulära lantbrukets konkurrenskraft som en viktig förutsättning för att kunna skynda på utvecklingen och få till stånd de förändringar som krävs, berättar Elin

-Vi fokuserar nu i uppstarten på Sverige, men det långsiktiga målet är att engagera aktörer i samtliga nio länder runt Östersjön, fortsätter Kristina.

Projektet har tre fokusgrupper där fokusgrupp 3; Policys kring återföring av växtnäringsämnen till lantbruket; närmast relaterar till arbetet inom svenska näringsplattformen.

Både Elin och Kristina samverkar gärna med svenska näringsplattformen framöver, både genom gemensamma projekt och genom gemensamma möten och aktiviteter.

Initiativet finansieras av Jordbruksverket och drivs av Världsnaturfonden i samarbete med LRF och Lantmännen.

För mer infomation om Baltic Stewardship Initiative, klicka här.

Hur kan miljöteknik användas för att vända problemen med övergödning av Östersjön till cirkulära lösningar och möjligheter? Det nyss avslutade fyra-åriga projektet BONUS RETURN tittade närmre på detta genom ett spännande samarbete mellan SEI, Finnish Environment Institute, Uppsala Universitet, Warsaw University of Life Sciences, University of Copenhagen och RISE. 

Den 8 september i år hölls BONUS RETURN:s slutseminarium och en massa intressanta presentationer och slutsatser från denna dag finns att återuppleva här: https://www.bonusreturn.eu/bonus-return-final-conference-presentations/

Svenska näringsplattformen har varit i kontakt med BONUS RETURN:s projektkoordinator, Karina Barquet på SEI, för att få ännu lite djupare insikter i vad detta projekt har bidragit till. 

Vad var det roligaste med att leda ett sådant stort internationellt samverkansprojekt?

BONUS RETURN byggde på ett antal arbetspaket vars resultat på något sätt matade in i en annan del av projektet. Varje sådan del baserades på sina egna metoder, forskningsperspektiv och kulturer. Detta sätt att verkligen jobba transdisciplinärt var en utmaning men också en fantastisk möjlighet för mig som koordinator att hålla ett fågelperspektiv och få se expertisen inom så många fält och skapa mig en förståelse hur de olika trådarna vävs samman. Jag lärde mig en massa från denna upplevelse och fick lära känna många fantastiska människor, många som vi nu fortsätter ett partnerskap med i nya projektkonstellationer. 

Vilka är de huvudsakliga barriärerna inom recirkulering av näringsämnen idag som du tror inte längre kommer vara något hinder om säg, 10 år?

Utvecklingen och den teknisk mognadsgrad hos "end-of-pipe"-lösningar går snabbt just nu och denna kategori lösningar har kanske den tydligaste utvecklingen som vi kan se. Lösningar för att minska farliga ämnen och mikroplaster i avloppsvatten, och lösningar för att återvinna, bearbeta och förädla näringsämnena till nya produkter, kommer troligtvis göra det möjligt att producera marknadsmässiga "recirkulerade" gödselprodukter (som lever upp till EU:s standarder!) inom det kommande decenniet. Detta känns väldigt positivt eftersom det kommer att hjälpa oss att minska vårt beroende på ändliga naturresurser från andra delar av världen och på samma gång sluta cirkeln med mängden näringsämnen som strömmar till Östersjön. Men hur som, så är det bra att vara medveten om att "end-of-pipe"-lösningar är lågt hängande frukter (även om de kanske inte de mest hållbara lösningarna) på grund av tre aspekter: 

1. Det finns bra exempel som underlättar att följa efter: utvecklingen av tekniker för "end-of-pipe"-lösningar har följts av regelverksmässig utveckling i flera olika fall i Europa. Dessa fall blir som "socio-tekniska" testbäddar för andra länder som funderar på att följa i samma spår, såsom Sverige.
2. Det finns starka "push-faktorer": flera privata aktörer ser en stark affärspotential idag i "end-of-pipe"-lösningar. Dessa aktörer är de som driver den tekniska utvecklingen, regelverksförändringar och påverkar den allmänna uppfattningen i samhället. 
3. De mer hållbara alternativen är för dyra: ett mer varierat utbud av lösningar, inklusive lösningar vid källan, som bättre återspeglar lokala behov och minimerar risker kopplade till klimat- och demografiska förändringar, kräver en med grundläggande omställning i styrning på alla nivåer, en helt annan strategi för stads- och landsbygdsplanering, och nya sätt att kvantifiera och dela på kostnader och fördelar. 

Vilka tycker du är de viktigaste bedrifterna i projektet?

Jag tror att BONUS RETURN lyckades åstadkomma på ett eller annat sätt alla de målsättningar som vi hade framför oss när projektet påbörjades 2017. Å alla projektpartners vägar, kan jag tryggt säga att vi lyckades skapa och fortsätter att skapa, viktiga bidrag till:

- policy-utvecklingen där vi har föreslaget åtgärder som kan förbättra hanteringen av näringsämnen runt Östersjön;

- forskningen genom systematisk syntetisering av bevis, att identifiera forskningsgap, att kartlägga de barriärer och möjligheter som cirkulära lösningar möter, och att lyfta fram det lokala perspektivet när man bedömer lösningarnas hållbarhet;

- att accelerera innovation där vi har stöttat start-ups för att närma sig kommercialisering och koppla dem till den regionala marknaden i Östersjöregionen; 

- att koppla samman människor och kunskap genom att stötta befintliga plattformar och aktörer i Östersjöregionen för att underlätta samarbete. 

Var det något projektresultat som verkligen förvånade dig?

Jag har jobbat med vatten- och kustfrågor runt Östersjön de senaste sex åren. Innan dess arbetade jag med beslutsfattande och styrning relaterat till vatten och kustområden i Latinamerika. För mig var det verkligen en positiv överraskning att inse att politiker runt Östersjön är underrättade med bevis i den utsträckning som den finns, och att forskningsaktörer låts spela en viktig roll i det regionala beslutsfattandet, till exempel genom HELCOM. 

Även om styrningen av Östersjön inte är perfekt, och man skulle verkligen önska sig ännu mer systematisk reglering, så är de starka kopplingarna mellan forskning och politik i regionen unik och inte en självklarhet i andra delar av världen där politiker och intressenter spelar en större och mer avgörande roll i styrning av vatten och kustområden. Denna evidensbaserade styrning, tillsammans med en stark innovationskultur i de nordiska länderna, skapar en stabil grund för att inte bara lösa den enorma utmaning vi har i regionen - 97% av Östersjön är övergödd - utan också skapa nya värden när vi gör det. I den andan är fallet Östersjön relevant även bortanför Östersjön.

-Det är en utopi att dessa produkter ska kunna konkurrera prismässigt mot handelsgödsel, så det är något som måste regleras av våra politiker, säger Peter Knutsson. Det är viktigt att ta tillvara de resurser som redan finns i samhället, men det finns en del hinder på vägen, och våra politiker måste underlätta för oss att passera dem! 

Peter Knutsson driver gården Östergård, som ligger mellan Helsingborg och Ekeby, tillsammans med sin son Johan Knutsson. Gården är en traditionell svensk gård som funnits inom familjen i sju generationer. På gården odlas bland annat sockerbetor, korn, raps och havre och de har också grisar. 

Östergård deltar, tillsammans med fyra andra jordbruk i Skåne, i projektet “Kretslopp från stad till land Helsingborg” som leds av Nordvästra Skånes Vatten och Avlopp. Projektet startade i januari 2020 och syftar till att skapa ett lokalt fungerande kretslopp av näringsämnen från stad till land och på Östergård har det genomförts odlingsförsök med gödselprodukter som ska efterlikna framtida produkter med ursprung i avlopp. 

-Vi blev tillfrågade om vi ville vara med i projektet och vi tackade ja för att vi tycker att stad och land-frågan är viktig. Det är viktigt att näringen från staden kan återföras till landet, och att näringsämnen inte bara går i motsatt riktning , säger Peter Knutsson. Vi tycker också det är viktigt att säkerställa en högre självförsörjningsgrad av särskilt fosfor då mycket av den fosfor vi importerar till Sverige kommer från oroliga områden i världen, och den innehåller ibland också höga halter av tungmetaller, vilket inte är önskvärt. 

Målet med projektet är att kunna tillverka en gödselprodukt med ursprung i avlopp, som är så lik handelsgödsel som möjligt. Gödselprodukten har spridits på en yta där det odlas havre. Den mesta av havren har blandats med övrig havre som odlas på gården och sedan blivit utsäde, men viss del av havren har skickats för vidare analys till en annan deltagare i projektet. 

-Försöken har gått jättebra! Vi har inte kunnat se någon skillnad i växtkraft hos den havre som odlats med den nya gödselprodukten jämfört med havre odlat med handelsgödsel. Samma mängd kväve gav samma skörd med havre, så växttillgängligheten verkar vara densamma, säger Peter Knutsson. 

För att göra gödselprodukter med ursprung i avlopp konkurrenskraftiga gentemot handelsgödsel är det, enligt Peter Knutsson, viktigt att produkterna är så lika handelsgödsel som möjligt med avseende på densitet, hårdhet och koncentration av näringsämnen. De bör kunna användas i samma maskiner som idag används för handelsgödsel. Produkterna bör också ha lågt tungmetallinnehåll och de får inte kosta mer än handelsgödsel. Priset är väldigt viktigt. Det är viktigt att det inte blir jordbrukarna som får betala för omställningen till att börja återföra näringsämnen från stad till land i högre utsträckning. 

"Här i Eslöv finns en stor fabrik för förädling av rotgrönsaker, det blir massor av restprodukter som idag processas med kommunens organiska avfall i en biogasanläggning som i sin tur ger rester som lantbruket gärna vill ha tillbaka som näringsåterföring. Vi har även landets enda sockerbruk här, och samma sak gäller där med värdefulla restprodukter.

Dessutom finns ett kraftvärmeverk som i dag eldas med ved som transporteras långväga samt spillvirke. Jag har en idé om att vi skulle kunna odla industrihampa och salix på kommunal mark, som gödslas med resterna från biogasanläggningen, elda dessa i kraftvärmeverket och rena och utvinna askan. Då kan vi få ett rent gödselmedel som inte riskerar generera sjukdomar. Här skulle man kunna få avsättning för avloppsslammet. Det viktiga är att slammet sprids kontrollerat på arealer som producerar energi, inte livsmedel.

Jag och min man blev ekobönder redan på 70-talet. Han var själv bondson men läste vidare till kemiingenjör och jobbade många år på reningsverk med fosforutvinning. Vi reste runt mycket i Europa och tittade på andra ekolantbruk. För oss har det alltid varit helt uteslutet med konstgödsel och kemiskt växtskydd.

I dag driver vår son gården och jag har mer tid att engagera mig i frågor som näringsåterföring, hållbart lantbruk och biologisk mångfald. Vi odlar bland annat havre, raps, korn och åkerböna och vi får relativt höga skördar. Vi har kor som producerar både mjölk och kött. De får bara klöver och gräs, vilket ger ett kött med mycket Omega-3, och de har tillgång till utevistelse större delen av året. Vi har ett samarbete med en ekologisk hönsgård och får tillbaka hönsgödsel.

Helst skulle jag vilja ha en biogasanläggning för vår egen gödsel men det är en för stor investering för enskilda lantbrukare. Jag tycker att det borde gå att utveckla standardiserade biogasanläggningar i våra befintliga gödselbrunnar, då skulle många fler bönder kunna driva hela sin maskinpark på biogas.

Eko handlar ju helt och hållet om kretslopp. Vi växlar mellan närande och tärande växter. Vi binder kväve i luften med hjälp av baljväxter och håller kvar näringen i jorden med aktivt mikroliv och fånggrödor. Det fungerar också som ogrässkydd.

Konstgödselanvändningen kom igång efter kriget när krutindustrin inte längre hade avsättning för sin produktion. Sedan dess har fyra generationer lantbrukare präglats av användningen av lättlöslig konstgödsel som måste spridas på åkrarna varje år för att få skörd. Nu börjar fosfor bli en bristvara, det blir dyrare och därmed mindre och mindre över till bonden själv.

Nu har vi tillfört ofantliga mängder fosfor till miljön utan att ha tagit tillbaka det i kretsloppet. Det är absurt att vi inte har löst det än. Vi känner ju alla till de svåra konsekvenserna för havsmiljön med övergödning och döda bottnar. Det är hög tid att gå från småskaliga lösningar på enskilda ekogårdar till en omställning av hela det globala jordbruket.

Vi måste omgående sluta kretsloppen, näringsämnen från städernas avlopp måste tillbaka till jordbruket. Men vi kan inte ta emot rötslam från avloppsvatten i dess nuvarande form, det innehåller trots reningssteg alldeles för mycket kemikalier, tungmetaller, mikroplaster, läkemedelsrester, sjukdomsalstrande bakterier och sporer, samt annat som vi inte vill ha i vår livsmedelsproduktion.

Jag tror också att vi behöver satsa mycket mer på att växtförädla utsädet för djupare rötter som når ner till de skikten där de svårlösliga näringsämnena finns bundna. Cikoria och lusern är två växter som är bra för detta, men det behövs en del forskning här.

Jag har verkligen visioner och praktisk kunskap, både lokalt och globalt. Målet måste vara optimal livsmedelsproduktion på biologins villkor. Vi behöver många miljarder, för forskning, utveckling och tillämpning, om det inte ska förbli en vision. Tillsvidare iakttar jag sambanden".

Lisbeth Andersson, Sunnantorps gård, Stehag