Risk- och sårbarhetsanalysens roll i utvecklandet av beredskap

I Sverige måste alla kommuner, men också andra offentliga aktörer, genomföra risk- och sårbarhetsanalyser som en del i sitt beredskapsarbete. Dessa analyser beskrivs av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som ett första steg i en kedja för att reducera risker, minska sårbarheter och förbättra vår förmåga att förebygga, motstå och hantera kriser och extraordinära händelser.

Redan för två decennier sedan bestämde jag mig för att undersöka hur kommuner arbetar med att genomföra dessa analyser och hur de arbetar med att sprida den kunskap som byggs upp i arbetet. Jag var helt enkelt intresserad av om och i så fall hur analysen används för att bygga upp en beredskapsförmåga i kommunen. Jag valde därför ut 18 kommuner spridda över landet, både små och stora, och åkte ut och gjorde intervjuer och läste dokument. Resultatet var nedslående, risk- och sårbarhetsanalyserna blev ofta hyllvärmare, det fanns inga planerade processer för att sprida kunskapen från dessa för att bygga upp en förmåga att hantera oönskade händelse. Kunskapen stannade hos de personer som varit med i själva framtagandet av analysen, vilket ibland bara var en enda person. 

Men artikeln Organisational learning without fire? Risk analyses as a basis for developing crisis management capabilities (hitta artikeln här) och med detta blogginlägg vill jag lyfta det faktum att det inte räcker med att genomföra en risk- och sårbarhetsanalys. För att arbetet faktiskt ska påverka behöver risk- och sårbarhetsanalysen vara en väl integrerad del i en lärandeprocess för beredskapsplanering som syftar till att utveckla en förmåga att hantera en okänd och oönskad framtid. Helt enkelt om vi under nästa oönskade händelse ska ha nytta av analysarbetet finns det ett behov av att arbeta på nya sätt för att skapa beredskap.