Avsnitt 6: Inga hovar ingen häst

Veckans avsnitt handlar om hovhälsa och vad hästföretagare och hästägare kan göra för att förbättra hästvälfärden ut ett hovhälsoperspektiv. Programledarna Frida Petters och Magdalena Åkerfeldt samtalar med Ove Wattle, veterinär och verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet och Universitetsdjursjukhuset.

Vad är de vanligaste problemen vi har med hovhälsan hos våra hästar idag?

De vanligaste problemen som man ser ute i fält är hovbölder, felaktiga belastningar eller att man råkat sko hästen på ett sätt som inte är optimalt så att man får ett sultryck eller ett sömtryck. Att man inte har lyckats anpassa skon efter hästen. Att man inte har gjort fysiologisk skoning så att åtgärden som man gör inte är anpassad efter hästens behov.

De vanligaste skadorna vi ser på kliniken är mer de som trampat upp någonting i hoven, vid suldelen eller stråldelen, eller att de fått in något vid kronranden. Så olika typer av tramp- eller stickskador eller att de fastnar med hovarna och sliter loss en bi hovkapsel. En annan vanlig orsak är att de fått ett trauma genom att sparka emot något eller trampa snett så att de får en fraktur på hovbenet.

Vad kan man göra rutinmässigt för att hålla koll på hovhälsan?

Det är att man dagligen ska göra rent, kratsa ur och undersöka vid kronranden och också ta pulsen på hästarna. Man kan känna i höjd med kotan, i bakkant på kotan, hur det ”flärpar” eller rör sig under huden, och det är kärl och nerver. Om man håller fingrarna där lätt så märker man hur mycket pulsation det är, hur kraftig den är. Det är bra att veta hur hästen känns där normalt så att man kan upptäcka om den är förstärkt, som är en indikation på en inflammation i hoven. Så som djurägare bör man veta hur man tar digitalpulsen på hästen. Man ska veta hur hästen normalt sett ser ut när den belastar sig, och man bör inte ha för långt intervall mellan verkningar och skoningar. 

Majoriteten av svenska hästar som brukas, brukas på ett sätt så att man behöver ha skor, men inte alla. Det är från fall till fall, man måste alltid utgå från individens behov. Det innebär att man behöver anlita en utbildad hovslagare, som kan göra den bedömningen och anpassa verkning och skoning till det hästen behöver.

Finns det skillnader på hovkvaliteten mellan olika raser?

Det finns en hel del fördomar i det, men självklart spelar genetiken roll. En fördom är att ljusa hovar ska vara känsligare och ha sämre kvalitet är mer pigmenterade hovar, men det har ingen lyckats bevisa. Sen ser vi ju raser där man har avlat på andra egenskaper än benställningar, och har man ojämn belastning av hovarna på grund av benställningen kommer också hovens form påverkas vilket kan påverka vissa hälsoparametrar. Quarterhästar har till exempel inte avlats för sin benställning, och vi märker att när de får benställningar som inte är raka att hoven flyter, man kan få förskjutningar i höjdnivå på in- och utsida på hovkapseln. Så genetiken spelar roll. Och sen även miljön. Man vill ha en ganska standardiserad miljö, utan för mycket växlingar mellan torrt och blött, för det löser upp fetter som håller ihop hovcellerna. Man vill heller inte ha förvuxna hovar, för då kommer det kunna bli belastningsseparationer, där miljö kommer in. Det här behöver man bedöma från häst till häst hur hovarna växer, och det beror just på benställningen och underlaget. Om man har växlingar mellan blött och torrt i miljön, men har bra genetik, så klarar hovarna det så länge de inte är förvuxna. Om hovarna inte är verkade på ett bra sätt, ökar risken att man får sprickbildningar och miljöfaktorer som kommer in djupare innanför den skyddande kapseln.

Hur mycket kan en hovslagare påverka?

Första halvåret i hästens liv kan vi påverka benställningen i den nedersta delen av benet upp till kotan, och även upp till has. Vi har svårare att påverka framknäna. Framknäna kan man påverka under en längre tid om man får för långa hovar fram, där man kan få en sabelbenthet som är när framknäna böjer lite bakåt.

Det vanligaste problemet vi skapar är att man får en bakåt bruten tåaxel i hovled, så att framdelen på hovväggen inte har samma vinkel som kotbenet utan att det bryts bakåt i hovled. Det är en av de vanligaste predisponerade sakerna för låghältor, hovledshältor, strålbensområdeshältor. För långa hovar kan påverka risken för framknäna.

Om man sköter verkningen på ett bra sätt så minimerar man det man kan minimera vad gäller risken för vissa typer av skador på hästarna. Kroppens ben påverkas av hur de belastas och det gör de hela livet. Men om man passerar den tid när man har längdtillväxt på benen, då är det mest tjockleken som påverkas. Just under tillväxttiden, när benen växer till på sin längd, då kan vi vara med och påverka lite hur benen hamnar i leder och då påverkar benställningen.

Med normala föl kan det räcka att man tittar hur fölet ser ut vid 2 till 4 veckors ålder. Därefter bör man titta var fjärde vecka, så att man lär fölet att bli hanterat och att lyfta fötterna. Sen bör man fortsatt titta på hovarna, lyfta och undersöka med jämna mellanrum och verka vid behov även när hästen är äldre än 6 månader. Mellan 6-12 månaders ålder är det vanligt att man hoppar över att titta på hovarna och då kan väggarna flyta ut och man får belastningsseparationer, och sedan kan man få något som kallas hålvägg. En hålvägg är en sprickbildning där mikrober kan gå upp och bryta ner hornstrukturer och då kan man behöva göra större ingrepp på dem. Det är inte ovanligt i vissa besättningar, där 6-månaders hästarna släpps ut på lösdrift, vilket man gör på travsidan och även fullblodssidan, och sedan samlar man in dem när man ska sälja dem på auktion. Då vill man inte behöva klippa upp en del av hovväggen, för det ser inte lika snyggt ut på auktionen. Så man kan tjäna på att kontrollera hovarna och det är också det bästa för hästen.

Så kontinuerlig hovvård från första månaden och resten av livet. Vid kontroll lyfter man och gör rent, tittar efter sprickor eller separationer och ser hur mycket de slitit, om de behöver verkas. En vuxen häst behöver man verka var 6-7 vecka. De växer lite olika på sommaren och vintern. Första halvåret växer hovarna på fölen med dubbla hastigheten, så därför har man möjlighet att påverka mer på unga hästar.

Finns det risker med fel eller för ensidigt underlag och hur påverkar det hoven?

Ett ensidigt dåligt underlag är ju negativt. Under evolutionen var det på en grässlätt som hästen började utveckla sina hovar på ett helt annat sätt än innan, sedan har de varit enkeltåade sedan mellan 11 och 13 miljoner år sedan. Hovarna har klarat många olika typer av underlag. Däremot sliter olika underlag olika mycket, och hästens hovform påverkas av underlaget om den går barfota. Ställer man en häst på ett mjukare, sumpigare underlag kommer hovarna att flyta ut och ställer man hästen på mer sand, grus och sten kommer hovarna rundas av och bli mindre för de lits på ett annat sätt. En häst som man bara låter gå i hagen kommer det här att visa sig ganska snart men då är det bara att verka hästen. När man ska använda hästen påverkas den än mer, och hovarna kan slitas mer än de hinner växa. Det här ser vi exempelvis på våra undervisningshästar på vintern. Beroende på hur vintern har varit och om det är hårt och knaggligt, så kan vissa av hästarna inte gå barfota för de blir för ömma i fötterna. Dem måste vi sko. Så underlaget kan ge upphov till ömhet, genom att det är knöligt eller sliter för hårt. Därför har vi möjligheten att sko hästarna.

Underlaget påverkar än mer när hästen ska arbeta ör hästens steg blir annorlunda på ett mjukt och ett hårt underlag. På ett mjukt underlag blir kraftkurvan annorlunda, så vi ökar risken för mer traumatisk påverkan på hårdare underlag. På en travbana måste man harva banan mellan loppen för att platta till den, för gör man inte det ökar risken för vissa typer av skador. Hästen måste kunna interagera med underlaget på ett bra sätt i de olika hastigheterna. Hårdhet ökar hastigheten och ökar därigenom kraften. Sen är glidfasen väldigt viktig. Ett underlag som är strävt är ju negativt på ett sätt, både för senor och för vissa leder och benstrukturer, för att man får mer vibrationer i benet när det sätts ner på ett för fast underlag. På ett lite eftergivande underlag får man mindre vibrationer i benet, som kroppsstrukturerna ska ta upp.

Så skadefrekvensen på olika underlag påverkas mest hos den brukade hästen. Därför är det så viktigt för hästen att få chans att vänja sig vid ett underlag som den inte är van vid. Går den på ett hårt underlag där den inte är van att gå blir den väldigt försiktig, medan den får ett annat steg på en gräsyta och ett annat på en ridhusbotten. Underlag och interaktionen med hoven handlar mest om hur hästen känner av och vänjer sig hur den ska stabilisera sig med musklerna. Om inte musklerna får reflexerna att stabilisera, då är det skelettdelarna och senorna som får ta stryk. När musklerna blir trötta, t.ex. i slutet av lopp eller på distans, ökar risken för senskador för då klarar inte musklerna av att stabilisera. Det här gäller även när man byter underlag. Ska man vara snäll mot sin häst så ska man vänja den vid underlag. Man behöver inte variera underlaget, man kan klara sig ett helt hästliv på t.ex. en gräshage, men man kan också klara ett helt hästliv på en ridhusbotten. Det är större risk för skada att byta underlag för frekvent och inte ge det tid, för det ökar risken för sen-, gaffelbands- och ledskador. Därför är jag skeptisk till att man vid hopptävlingar och dressyrtävlingar rider fram på ett underlag och tävlar på ett annat underlag. Då måste hästen få träna på båda underlagen innan för att den ska kunna maxprestera. Det är schysst mot hästen att låta den få vänja sig vid underlaget som den ska maxbelasta på.

Det finns en uppsjö av olika skor och material på skor. Finns det behov av så många olika typer av skor?

Ja och nej. Hästar är individer och alla har sina förutsättningar, beroende på hur de ska jobba och på vilket underlag. Det blir ju ett överflöd av olika typer av skor, så alla behövs väl inte, men det kan finnas något tillfälle för varje typ av sko. Men ofta blir det ju trender i hur man väljer att sko. Skor som har en sämre glidfas, t.ex. en gummisko som får en hög friktion mot underlaget, kräver ett underlag som ger mer glidfas. De är alltså inte lämpliga på t.ex. asfalt.

Att sömma fast skorna har man gjort i ca 2000 år. Att limma skorna istället spelar mindre roll för hästen, även om det kan vara svårt att få en god bärighet. Problemet är att en hel del av limmen som används inte är så snälla mot den som limmar. Det innehåller olika plaster som ska härdas och när man sedan ska raspa på tidigare limmade ytor får man olika kemikalier som det är risk att man som hovslagare andas in eller på annat sätt får i sig. Det kan bli en större exponering för den som jobbar med detta, så man bör t.ex. använda skyddshandskar och säkerställa god ventilation. För det finns ingen hästsport om det inte finns människor som vill jobba i den.

De små rörelserna som hoven har gentemot underlaget är viktiga, dels glidfasen, dels rörelsen i sidled. På en normalstor ridhäst ligger belastningen runt 40-50 kg, när hästens fot får kontakt med marken, men beroende på gångart kan det snabbt övergå till att bli upp till 200-1200 kg belastning på den hoven. Den tid man kan fördela belastningen i början, på de strukturer som ska vara med att bära, är viktig. Det är därför man vill att hoven inte ska vara helt låst, utan det ska finnas en rörlighet i hovkapseln, både mot marken och inne i hovkapseln, så att vi fördelar belastningen över tid. En osanning är att hovmekanismen, rörelsen i hoven, är viktig för genomblödningen, men det stämmer inte. För genomblödningen av hoven är avlastningen av hoven av betydelse, att hoven inte trycks samman. Det räcker att hästen lyfter hoven i stillastående så har man en full genomblödning i hoven. Hela benets rörelse är dock bra för hela benets cirkulation, precis som för oss människor. Så för genomblödningen spelar hästens skor ingen roll, utan det är avlastningen som är viktig.

Vi kan påverka hovens sidvärtsrörelse med en hästsko, om vi sömmar den för långt bak eller har kappor bakom bredaste punkten av hoven. Då får vi en sämre rörelse av trakten. Men en hästsko i övrigt påverkar inte sidvärtsrörelsen i den bakre delen av hoven om man sömmar den normalt.

Sen brukar man prata om det här med barfota eller skor, och att hästen ska kunna känna av mellan hovhalvorna och underlaget. Men det som är viktigast för hästen är att den kan känna av underlaget när den kommer upp i hastighet. Redan vid 300 kg belastning ser vi att en 8 mm järnsko, som är ganska vanligt, bara ger 13 % mindre rörelse i höjdled mellan hovhalvorna i rask skritt. Hästen känner därför av underlaget även med skor, men det känns annorlunda. Därför måste hästen lära sig att anpassa muskulaturen när den är nyskodd. Däremot ska en häst aldrig bli öm eller halt efter verkning/skoning. Det ska inte vara någon ökad puls och inget försiktigt steg på grund av smärta efter verkning/skoning. Det ska inte göra ont att ta av skorna och ha en barfotahäst och det ska heller inte göra ont att sätta på skor på en barfotahäst.

Det har blivit populärt att ha hästen oskodd både inom rid- och travsporten. Vad tänker du om det?

Det är som sagt normalt för en häst att gå barfota. Vi skor dem för att de behöver anpassa dem till förutsättningar som hur mycket de ska röra sig och underlaget de ska röra sig på. Det är det som framför allt avgör om de behöver skor eller inte. Väldigt lågpresterande hästar, som bara lever sitt hästliv t.ex. fölston, unghästar som går på lösdrift, behöver vanligtvis inte skor. Hästar som hobbyrids litegrann ute i skogen och inte rids så hårt kanske man inte heller behöver sko. Man behöver dock fortfarande verka och titta till både de lågpresterande hästarna och de som inte rids så hårt. För medelpresterande hästar beror det dels på vilket underlag de jobbar på och hur mycket, dels ryttarens teknik och kompetens. Hästen ska ju inte bara balansera sin egen kropp, utan ska även parera den som sitter på ryggen. Riktigt duktiga ryttare har lättare att rida en häst på ett halare underlag barfota än vad en än vad en mindre duktig ryttare har, för det har att göra med hur ekipaget samverkar. Sen behöver många hästar extra skärpmedel om det är halt eller om det är slitage. På travsidan har man grövre struktur på sandkornen vilket sliter mer, och då får man bara starta barfota med vissa intervall eller man kanske inte får starta barfota alls under viss del av säsongen. I Frankrike är det 6 veckor mellan barfotastarter, för de hinner inte växa till emellan.

En barfotahäst får ett kortare steg än en skodd häst, men vikten är det som spelar roll alltså hur ofta hästen orkar ta de här stegen. Om man kommer på hoppning med 250-400 g vikt per sko, så ska hästen också lyfta den vikten, och det kan påverka tiden och möjligheten för hästen att komma över. Det är väldigt lite studerat hur mycket det faktiskt påverkar, men det är sannolikt att hästen kan springa snabbare barfota än med skor. Samtidigt är det risk att hästen går omkull eller om hästen inte kan balansera sig på ett bra sätt ökar också risken för andra skador. Tävlingsmomentet i sig gör att ryttare och kuskar ändrar sitt beteende litegrann.

Så det finns fördelar och nackdelar med att ha skor och inte, men det måste individanpassas till hästens behov och ens egen skicklighet.

Samtal med Rebecca Giegold, lärare på hovslagarutbildningen på Flyinge.

Vad har du för tankar kring att ha hästar barfota?

Om man kan lyckas med det är det ett fantastiskt sätt att hålla hästar, och självklart det mest naturliga för dem. Men det är många parametrar att ta hänsyn till. Det kan vara väldigt gynnsamt för ekonomin, prestation och hållbarhet, t.ex. genom minskat antal besök hos veterinären. Men det kan också betyda att man måste byta ut sitt ridhusunderlag, för att hästarna sliter hovarna mer. Man kanske inte kan rida ut på grusvägar som man hade gjort innan. Hästar ska gärna gå på varierande underlag för att bli hållbara och det kan bli svårt att genomföra på grund av detta. Så det är stora fördelar med att ha en häst barfota, men det kommer också med många sidor som man måste ta hänsyn till och som kan sätta käppar i hjulet.

Kan man förlita sig på sin hovslagares kunskap, eller behöver man som hästägare mer kunskap på det här området?

Jag tycker att man som hästägare eller företagare ska hålla sig à jour. Men vi hovslagare jobbar med det här och har utbildat oss inom yrket och arbetar med det hela dagarna. Så man ska kunna förlita sig på sin hovslagare och hovslagaren eller barfotaverkaren ska alltid kunna svara på frågorna som man har. Har man frågor ska man gärna vända sig till de professionella yrkesutövare som finns därute. 

Finns det utmaningar med att ha skor eller inte ha skor?

Man ska veta varför vi skor hästar. De två huvudskälen till att hästar skos, och har skotts i mer än 1000 år, är för slitage, d.v.s. vi använder och brukar hästar och i och med det kommer hornet slitas snabbare än vad det växer ut. Hoven är inte bara en hornklump, utan innanför finns det massor med superkänsliga och avancerade strukturer som samverkar. Hornet är uppbyggt på ett väldigt unikt sätt och det tål slitage fantastiskt bra, men bara till en viss gräns. Det påverkar också om det är blött eller torrt ute, vilken miljö hästen bor i. Det finns mång olika saker som påverkar det här, så man måste titta på vad man har för egna förutsättningar.

Stämmer det att vissa hästar inte kan gå barfota för att de blir så ömfotade?

Det är individuellt. Dels har genetiken en stor påverkan på det här, dels är det också så att vi som människor måste bestämma oss för och definiera hur mycket obehag en häst ska få uppleva. Det kan ju vara så att en häst mår jättebra, den går i sin hage och man har fina slingor i skogen som man rider ut på och hästen fungerar jättebra. Men när man kommer hem till sin gårdsplan och ska gå över den så kommer hästen visa ett obehag och att den känner av stora stenar. Där måste man alltid ta ett eget personligt ansvar och förstå att en häst inte kan gå runt och ha ont hela tiden, men om man går 20 m över en gårdsplan då kan det vara helt ok att hästen känner ett obehag. Det där är en svår avvägning. Alla vi som håller på med hästar måste vara observanta.

Som svar på frågan om alla hästar kan gå barfota – jag skulle säga det beror på hur de lever. Det kan ju vara så att hästen kan gå barfota i en sandhage på 10 × 10 meter, men är det ett hästliv då? Nej. Så de hästarna kan kanske inte gå barfota. Så mitt slutgiltiga svar är att jag inte anser att alla hästar kan gå barfota, men väldigt många. 

Tillbaka i studion med Ove Wattle.

Några myter

Myt: Fodertillskott gynnar horntillväxten.

Oves kommentarer: Inte om man har en normal foderstat. Födoämnesbrist kan påverka horntillväxten, men då är man i en ren bristsituation. Ingen har visat att själva tillskottet skapar en ökad tillväxt. Det som skapar tillväxten är lokala tillväxtfaktorer och dem har man inte i kosten. Den unga individen har generella tillväxtfaktorer medan den vuxna har mer lokala tillväxtfaktorer. Inflammation skapar ökad tillväxt, men inte bara fodertillskott. Däremot behövs de här byggstenarna, så det behövs t.ex. fetter, för att de ska kunna omvandlas till långkedjiga fetter som behövs för att hålla ihop hornceller. Men att ge mer av någonting behöver inte betyda att det blir bättre.

Om hästen går på en grovfoderdiet kan man behöva mineral- och vitaminfodertillskott, t.ex. om man har selenfattiga marker. Biotin är ett vitamin, men det finns ingen som har visat att det blir bättre för att man ger extra biotin. Men hästen behöver fett, som den från gräset den äter. Hoven fuktas inifrån och om man har en hov som tappar mycket vätska, kan det vara bättre att minska avdunstningen genom att ta på omättade fettsyror på hovkapseln, t.ex. vegetabilisk matolja.

Myt: Hovolja/hovtjära/hovfett stärker och skyddar hoven. 

Oves kommentarer: Skyddar gör de ju bara så länge de finns kvar mekaniskt, alltså kvar på hoven. De stannar oftast inte kvar så länge. Men om man har en torrhet, då kan man ta vegetabiliska oljor och smörja in på hoven. Det binder bättre än mineraloljor. Mineraloljor är sämre för de binder inte på samma sätt och de kan också skapa en sämre mekanisk egenskap. Det kan t.ex. vara paraffinoljor. Tjära kan också fungera som en vätskebarriär, och det går ut på att den fukt som kommer inifrån inte ska avdunsta så lätt. Men tjära kan man inte riktigt ha i miljön, det blir ju tjära överallt. Vi hade mycket tjära förr när vi gjorde vissa hovbandage, men det blev ju tjära i hela stallet

Myt: Man kan se på en hov att hästen har fångtendenser. 

Oves kommentarer: Man kan se om en häst som har en tarmflora som är väldigt känslig för foderbyten, genom att den kommer få större foderränder. Varje foderbyte ger en rand, som är parallell med kronranden. Får hästen lätt foderränder finns en ökad risk för störningar i tarmfloran, vilket kan predisponera för fång. Sen kan man se om hästen har en fångrand, och då är ju risken att den får fång igen mycket större. Då har ju hästen redan haft sjukdomen.

Jag skulle inte köpa en häst utan att ta av skorna på den och titta på lamellranden, för där kan du se om den har haft fång förut även om man har jobbat tillbaka hoven så att lamellranden är lika bred som innan fånganfallet. Det är ju själva målet med all verkning och åtgärder på en fånghäst, att få tillbaka en så normal anatomi som möjligt. Men den blir aldrig helt återställd och det kan man se på den yttre delen, mot väggdelen, av lamellranden. Och man kan också se om det är belastningsseparation eller om den har haft andra historier. Så titta under hovarna innan ni köper en häst. Vad som också är bra med att ta av skorna och titta under hoven, är att då märker ni också hur lätt hästen är att hantera. Om det går att få på skorna igen, vilket man kan be hovslagaren att göra. För tyvärr träffar man ju djurägare som har köpt en häst och så visar det sig att hästen är jättesvår att hantera, sko och verka och så ångrar de sig efteråt.

Myt: Ljusa hovar är skörare än mörka.

Oves kommentarer: Det har man undersökt i olika studier, med olka mekaniska tester, och inte lyckat se någon skillnad i hållfasthet.

Myt: Det är skadligt att använda broddar på icke hala underlag.

Oves kommentarer: Ja, man påverkar ju glidfasen. Det finns ingen mening att ha broddar när underlaget inte kräver det. Men man kan ju gå emellan icke hala och hala underlag och då är det ju svårt att brodda av och på hela tiden även om det kanske hade varit mer optimalt. Det blir ju besvärligt rent praktiskt. Så är det ju t.ex. med hopphästar, om de ska tävla på en gräsbana men man rider fram på annat underlag. Då kanske man ändå behöver ha gräsbroddarna, även om de inte är så trevliga för hästen att gå med på annat underlag än det som är på banan. Men broddarna påverkar hur hoven kan interagera med underlaget. Använd broddar när det behövs och använd inte högre broddar än vad underlaget kräver.

På vintern broddar en del på sina hästar och låter hästarna gå med broddar hela vintern. Då får man vara tacksam om man har en bra ridhusbotten där brodden inverkar mindre. Den kommer att inverka, men den inverkar mindre. Och då får man tänka på att man inte låter hästen gå i maxhastighet, maxprestera, utan man tar det lugnt så att man hinner med själv som ryttare så att belastningen på hästen blir mindre. 

Om man är hästföretagare och har en verksamhet som inte är på elitnivå och inte har ett underlag som sliter så mycket, kan man då ha hästarna barfota och vad är viktigt att tänka på?

Man får testa sig fram och utvärdera det. Prova barfota och se om hästarna blir ömma i fötterna och det slits för mycket, eller det blir för halkigt och de blir osäkra i sitt steg. Hästen kanske inte vågar kliva på för den känner sig osäker med ryttaren och samtidigt ska den balansera sig på underlaget. Men det finns inget egenvärde med att sko om skon inte gör någon nytta.

Vilka praktiska råd vill du ge hästföretagare som de kan ta med sig i sin verksamhet för att förbättra hovhälsan?

• Rutinmässig, daglig kontroll. Gör rent och se att hoven ser frisk ut.
• Få in lämpliga verkningsintervall beroende på årstid och även underlag om den är barfota. Om hästen är skodd blir det normalt sett var 6-7 vecka, men sen måste man individanpassa det. 
• På föl, se till att tidigt vänja dem. Tänk på att ni kan påverka belastningsriktningar och benställningar genom normalverkning och korrigeringar. Majoriteten av föl behöver inte korrigeras, de korrigerar sig själva bara genom att muskla sig, men i undantagsfallen behövs det. 
• Normal utfodring är bra för hela hästen, och då ingår även hoven. En viktig del i hovhälsan är att se till att utfodra hästarna efter individen, så att man inte får hästar som blir överviktiga eller att man får insulindysreglering som ökar risken för fång. Utfodra hästen efter hästens behov. Det vanligaste felet vi ser är att man inte har utfodrat hästen efter individen och sina egna förutsättningar. Det går inte att läsa sig till hur man ska utfodra sin häst, man måste också titta på hästen.

Finns det några verktyg man bör ha hemma?

Jag tycker att man ska ha en hovkrats, en hovkniv och en bräcktång. Om skon börjar halka på sned eller är lös ska man kunna dra bort den på ett enkelt sätt. Om man har barfotahästar är det bra att ha en rasp, för det är enkelt att lära sig att runda av kanterna så att det inte fläks bort bitar. På den tiden när barfotahästar var vanligast, ett antal hundra år sedan, då existerade inte hovraspen. Den var inte uppfunnen. Så i tusentals år har man haft barfotahästar utan att raspa. Då hade man bara kniv och tång. 

På HästSveriges webbplats finns mer information om hästens hovar: Hästens hov & tå | HästSverige (hastsverige.se)