Avsnitt 8: Koll på munnen

Veckans avsnitt handlar om munhälsa hos hästar. Programledarna Frida Petters och Magdalena Åkerfeldt samtalar med Ove Wattle, som är veterinär, docent och universitetslektor på Sveriges lantbruksuniversitet. Idag ska vi få höra om hur man kan arbeta systematiskt med att uppnå en god munhälsa. Vi kommer även få svar på vad som har störst inverkan på munhälsan och hur vi kan kontrollera den. Vi får även ta del av Oves syn på frågan om bett eller bettlöst, och fördelar och nackdelar med olika bett ur ett munhälsoperspektiv.

Vilka faktorer har störst inverkan på hästars munhälsa?

Människor. Främst genom tre aspekter: dels är det utfodringen, dels är det den utrustning vi har på hästens huvud och i hästens mun, dels är det hur vi kommunicerar via den utrustning vi har, t.ex. träns och huvudlag.

Förutom människan så är det genetiken. Tandstatusen är ju till del beroende på föräldrarna, oavsett om det handlar om djur eller människor. Det kan vara ett över- eller underbett som är med och påverkar. Det kan också vara kvalitet. Det kan vara en genetisk avsaknad av viss hårdvävnad. Det kan vara avsaknad eller förekomst av tänder, alltså fler eller färre tänder, som påverkar hur tuggfunktionen är genom att en tand saknas eller kommer upp och låser så att tuggrörelsen inte blir normal.

Det handlar mycket om utfodring. Hästen äter 14-18 timmar per dygn, och på bete kan de till och med söka föda 20-22 timmar på ett dygn om det är dåligt med föda. Tuggsystemet behöver därför verkligen fungera under stora delar av dygnet.

Vi vet att hästar som är i träning och tävling har en ökad risk för magsår. Och det är p.g.a. ättider, för hästens saliv är ju väldigt basisk, så de behöver få de här ättiderna för att svälja ner. Då brukar många tänka att man måste se till att ge grovfoder först så att hästarna får mycket salivproduktion som är med och buffrar, för hästens saliv har också högre bikarbonatinnehåll än vad människans har. Hästens saliv ligger på pH 9 ungefär. Sen vill man ofta på tävlingshästar ge lite extra, och då ger man kraftfoder och så ger man det efter grovfodret. Problemet om man har pelleterat foder är att det är lätt att foderrester sedan ligger kvar längst tandhalsarna på sidan, särskilt om det inte är uppblött. Då finns det mycket bakterier i munnen, som kan fermentera och förjäsa det lättillgängliga sockret i fodret och sänka pH vilket kan ge frätskador och kariesangrepp på tänderna.

Hästar kan alltså få hål både på och i tänderna. Det ser vi på en del unga travhästar som kommer i träning. De får mycket grovfoder och sen får de en kraftfodergiva som ligger kvar på tänderna. Får de sen en tandväxling, tandframbrott, samtidigt som mat ligger kvar på tänderna ökar risken för att de blir av med mycket av den cement som omger tänderna. Hästens tänder har alla tre hårdvävnaderna exponerade på tandytan, cement, dentin och emalj och det är därför den har högre pH i munhålan och en bättre buffringskapacitet. Vi människor har egentligen bara emalj på vår kliniska krona, om vi inte har lagningar. Emaljen är den hårdvävnad man behöver sänka pH mest för att börja luckra upp och få kariesangrepp, medan cementen är en 10-potens högre, redan vid pH 6,5 ungefär. Därför är vår cement skyddad, men inte hästens, och därför måste den buffra bättre. Om det ligger kvar foder längst tänderna och fermenteras, kan cementen som omger tänderna frätas bort och då fastnar fodret än lättare för ju mindre taggiga utskott det finns desto lättare omsätts fodret. Så då ligger det ännu mer foder kvar och det blir det en ond cirkel. Sen kan det bli inflammationer och hästen tuggar sämre och då belastas inte tänderna optimalt medan hästen växer och växlar tänder vilket riskerar att tänderna hamnar lite på sned. Och då kan man få foderinpackningar och liknande problem.

Om man behöver komplettera grovfodret med ett kraftfoder, se då till att hästen inte ätit sig mätt då utan att den vill äta grovfoder efter kraftfodergivan, så att den har en chans att göra rent sin mun så att det inte ligger kraftfoder kvar längst tandhalsarna.

Hur påverkar andra hästar en hästs munhälsa?

Hästen har sidotandsegmentet, som den ska mala maten med, där det är särskilt viktigt att ha en bra funktion. Mellan framtänderna, som ska föra in maten, och sidotänderna, finns det ett utrymme utan tänder som vi kallar lanområdet. Där är det tänkt att hästen, när den får in maten, ska skapa en foderboll och känna igenom fodret och spotta ut grus, sten och sådant så att man inte börjar tuggbelasta hårda strukturer. För då kan det bli sprickor eller frakturer. Här finns individuella skillnader, där vissa hästar glufsar i sig medan andra är mer försiktiga när de äter. Ändrar man miljön så att hästen har svårt att hinna äta eller att det blir oroligt i miljön, kan hästen bli sämre på att känna igenom fodret. På det viset kan hur hästen äter påverka munhälsan.

Ättiden och hur de äter är viktigt, inte bara för kroppen, utan också för munhälsan. Har hästen en bra tuggfunktion får den mindre mängd sår i bakre delen av munnen. Om hästen inte för sin käkrörelse på ett bra sätt, är det större risk att den skadar sig själv, sin mjukvävnad. Vid en bra tuggrörelse skadar inte tänderna mjukvävnaden i hästens mun. En låsning, t.ex. en kraftig hake, skapar en onormal tuggrörelse vilket ökar förekomsten av sår i munnen.

Berätta om utveckling av hästars tänder från föl till fullvuxen häst.

När det blev grässlätter på jorden, ändrades hästens kost från att vara löv och blad till gräs. Då hade de en annan typ av tanduppsättning, och de hade inte samma behov av att tuggbearbeta födan på samma sätt. För 18 miljoner år sedan de den tanduppsättning och den typ av tänder som de har fortsatt idag. Då blev också den första av sidotänderna, P1:an, en vargtand, från att tidigare varit en del av tuggfunktionen.

De tänder som är uppe vid födseln är sidotänderna, premolarer som de kallas. De första framtänderna kommer inom någon vecka eller två. Fölet behöver lära sig att dia innan den får framtänderna, för annars skulle den riskera att bita märren och då fick den nog inte dia något mer. Sen kommer resten av mjölktänderna. Vid ungefär ett års ålder kommer den första permanenta tanden. Det är den första molaren, M1:an, vilken motsvarar vår sexårstand. Sen börjar de växla mjölktänder och nya molarer kommer upp. Fram till 4-5 års ålder har vi en stor aktivitet i munnen, både käktillväxt och tandframbrott och tandväxling. Det här är under en period då man ofta börjar träna hästen med bett i munnen. Det är lättare om man väntar till tre års ålder för då har hästen hunnit att växla de tänder som ligger i bettläge. Det har den inte gjort om man börjar träna med bett i munnen före två ås ålder, för då är det fortfarande ett tandväxlingsområde. Det fungerar, men man måste tänka på det.

Bör man göra en kontroll av munhälsstatus innan man börjar använda träns och huvudlag på en unghäst?

Oavsett vad man tänkt göra med hästen, tycker jag att man ska göra en munhåleundersökning vid två, tre, fyra och fem års ålder. Det är då tandväxlingen sker och det är då man uppenbart ser om hästen kommer att få ett överbett, underbett, om tänderna hamnar på rätt plats osv. All tandreglering och tandåtgärder man behöver göra då, går så mycket snabbare jämfört med om man väntar in att man har fullt tandframbrott, färdigvuxen käke och sen ska behöva korrigera.

Har man en frisk mun och normal bettrelation när hästen är fem och har alla tänder uppe. Då kanske man kan göra en kontroll vartannat eller vart tredje år framöver, eller när hästen visar problem. Men om hästen har ett underbett eller överbett, kanske det behöver korrigeras varje år och man kan lägga upp en plan för hur man ska sköta hästen. Självklart behöver man inte titta på alla hästars munnar varje år, om de har bra grundförutsättningar, annat än om något händer.

Ska man raspa hästens tänder?

Nej, det har vi inte lärt ut på tjugo år nu på veterinärutbildningen i Sverige. Hästen är en gräsätare och för att kunna mala gräset har de, precis som alla andra gräsätare, alla tre hårdvävnaderna exponerade: cement, dentin och emalj. Emaljen är det hårdaste biologiska materialet och det gör att emaljen sliter bort motstående tands cement och dentin väldigt enkelt, så emaljen kommer att sticka upp som åsar. Så här har det sett ut i miljoner år och skulle det vara skadligt skulle det inte se ut så här på alla typer av gräsätare. Så de har vassa tänder, och hästen är långt ifrån vassast, men ändå är det på hästen vi har fått för oss att ta bort det här.

Vad kan ge en skada? Jo, det är när man har en dålig tuggfunktion så att hästen inte rör munnen på ett korrekt sätt när den tuggar. Då kommer den att gapa mer och när den gapar kommer kindens insida i kontakt med överkäkens tänder där den kan skadas emot emaljen. Det kan också vara när vi med utrustning får hästen att gapa så att hästens kind blir spänd och kommer åt emaljen. Så det är utrustning eller tuggfunktion som driver sår i munnen på häst. Jag tycker att man ska sikta in sig på grundproblemen. Skulle vi runda av emaljen på ala hästar så skulle det inte vara lika lätt att få sår, men vi har grundproblemet kvar i så fall som stör hästen. Åtgärdar man problem med utrustning eller tuggfunktion på ett bra sätt kommer såren att försvinna ur munnen.

Anledningen till att man började raspa tänderna på hästar, var för att man ville komma bort från en annan sak man hade gjort under ett par tusen år och det var att bränna bort gomrugor som rutin.

Den första anpassningen av hästars mun till ryttare, som det finns belägg för är ungefär 700-800 år f.Kr. när skyter och andra började rida hästar mer och märkte att vargtanden spelade roll. Den tanden är för liten för att ta belastning från ett bett. Då tog man bort den tanden för att få en bättre ridbarhet.

Vad är din syn på sår som uppkommer i munnen vid tävlingstillfällen?

Det är inte så vanligt att de biter sig i tungan på själva tävlingsbanan vad vi har sett när vi tittat på hästar efter tävling. Sår i munnen är inget som sker vid tävlingstillfället, utan oftast har det byggts på och man har fått en annan vävnadsegenskap, så att det spricker och sen har man inte låtit det läka. Så det här är på grund av upprepade tryck.

Vi ser akuta skador som kan skapa blödningar och det är t.ex. när man tar ner en travhäst från galopp och man vill ta ned den snabbt för att den ska vara kvar i loppet, då kan vi få akuta tryck av bett som trycker in kinden mot tänderna som ger skador som blöder. På dressyrhästar kan vi ibland se att hästen rycker till när de rids i en form där nosen kommer ner ordentligt, t.ex. vid rollkur. Det tränger ihop mjukvävnaden längst bak i munnen och skulle hästen reagera eller vara frenetiskt på bettet kan den råka bita sig långt bak i munnen. Det gör de lättare när nacken har den formen. Det är viktigt att man i den formen inte stör hästen så mycket, så att den försöker gapa och greja med munnen.

När vi tittar på travhästar efter lopp, blöder en del för att man tävlar hästarna i unga år så det blir påfrestningar så de kan bryta loss tandkappor och växla tänder och då blöder det ifrån de mjölktänder som släpper. Vi kan också se att travhästar biter sig i tungan. Det är vanligare att de gör det om man har haft ett tungband och inte sett till att tungan får plats i munnen. Man har dragit åt det och tungspetsen hamnar vid framtänderna. Varför har man då tungband? Oftast är det för att hästen inte ska kunna dra bak tungan. Om hästen drar tillbaka tungan så fyller den upp bakre delen av munnen och då kan den lyfta bakre delen av gommen så att luftpassagen i näsan blir sämre. Under ett travlopp tycker jag det är helt ok att man binder fast tungan under ett lopp för att lopp är inte så lång tid utan hasten kanske har tungbandet i några minuter totalt. Det ser jag inte som ett djurskyddsproblem per se. Det här med blå tunga har jag sett i alla hästsporter. Jag har bilder som jag själv har tagit både från islandshäst, trav, galopp, dressyr, hoppning, western där hästen haft blå tunga. De har fått en bristande cirkulation som är under någon minut, men det ger inga bestående problem.

Men vad får hästen att dra tillbaka tungan då? Det är ju på grund av trycket från bettet. Annars skulle en häst som sprang utan bett i munnen också få den här andningsproblematiken och det får den inte. Många som tävlar med tungband har inte tungband vid träning. Då kan man tänka på hur man får hästen att inte dra tillbaka tungan så där mycket. Det har att göra med betslingen, tillpassningen och hur man får hästen att vara mer bekväm. Det här är ju en hjälp man sätter till eftersom det är svårt för dem som kör häst, eftersom de inte kan arbeta med sitsen. En riktigt bra ryttare behöver knappt något i handen eftersom man kan reglera mycket med sitsen.

Vi ser alltså blödningar efter tandväxling, att de bitit sig längre bak, när man tagit mycket och orsakat tryck i samband med galopp. Enstaka fall ser vi akutiseringar av lantryck, det kan bli blödningar även därifrån, men lantryck brukar inte bli blödande i det akuta skedet. De kan akutiseras i ett lopp eller en tävling, men det har oftast byggts på. Precis som munvinklarna, alltså där över- och underläpp möts, om de har sår i munvinklarna är det oftast inte akut utan det har byggts på under tid och sedan blir det akutisering vid tryck av vävnad som har försämrad egenskap.

Hur ser man skillnad på olika typer av sår?

Det enklaste sättet att se att det är ett trycksår, är när det ser ut som att det är utstämplat, att det blir en rund struktur eller att kanterna på vävnaden som nötts bort är väldigt jämna. Kanterna blir runda och jämna runt ett trycksår, för vävnaderna har dött på djupet. Ett rivsår kan ha ganska fransiga kanter. Ett skärsår beror på hur kanten ser ut på det som skurit.

Ett trycksår beror vanligtvis på att man har haft för hårt spända sidostycken på tränset eller huvudlaget. All hästhantering förutom fridressyr är ju tryck och eftergift. Men huvudlag och bett så har vi tryck i nacken, mot kindernas utsida, över nosryggen, under hakan, i munvinkeln, i mungipan, mot lanområdet, mot tungan och vi kan också ha ett tryck mot gommen. Så det finns många ställen där man trycker beroende på vad man vill åstadkomma. Ger man för mycket tryck på samma ställe hela tiden så stör man cirkulationen där. Ett klassiskt sätt är om man har sidostyckena fram till bettet för hårt spända, att man går i en gammal tradition att man ska ha två veck i mungipan. Då är man säker på att då har man bristande cirkulation där från att man tränsar på tills att man tränsar av, även om man skulle rida på lång tygel. Det behövs inte mycket tryck för att trycka bort blodet från epitelstrukturerna.

Bettet ska inte sitta så att det ligger och skramlar och stör hästen, och det gör det oftast om det går emot betar eller annat. Men det ska inte ligga längre bak än vad hästen tillåter. Så hellre ingen rynka i mungipan och hästen får bättre genomblödning när man släpper på tyglarna än att an ligger med tryck där hela tiden. Men man måste anpassa all utrustning till hästen. Hästen måste också ha sin tanke om vad den vill ha och inte. Man måste se hu hästen accepterar det. Det har inte bara med sidostyckena att göra utan också vilken typ av bett man använder. Men om man rider väldigt ensidigt, d.v.s. man vill göra samma moment ag efter dag med samma utrustning, då kommer trycket att hamna på samma ställe dag efter dag. Då hinner vävnaderna inte återhämta sig och då bygger man upp de här förändrade egenskaperna hos vävnaden och så spricker det. Då har man en lång avläkning för då har man fått trycksår och då får man räkna med att det kan ta upp till ett år innan den vävnaden fått tillbaka rätt egenskap för att ta belastning igen. Om man får ett sår i mungipan och så läker det och sedan belastar man det igen bara för att det har läkt på ytan. Självklart kommer det tillbaka ganska snart igen för man har inte låtit det gå ett år. Får man de problemen, är att flytta belastningen. Man måste skaffa sig ett annat bett eller huvudlag så att man trycker någon annanstans. Det ska man ha som grund i all ridning eller körning, att trycket från bett eller huvudlag ska inte vara på samma ställe varje dag, utan man måste variera. Då hinner vävnaden hämta sig. För allt tryck påverkar cirkulationen. Så variera främst typ av bett, men även huvudlag.

Det här med bett eller bettlöst då?

Man fick under en period ha bettlöst i travet, men det togs bort sedan av säkerhetsskäl om någonting skulle hända. Man är tvungen att ha någon metalldel, så har man gummibett måste det finnas någon mer tålig del innanför gummit.

I dressyr ska man visa hur bra man kan hantera hästen från ryggen, men där får man inte rida bettlöst. Medan man i hoppning får man rida bettlöst. Det här ligger det mycket tradition i vad man godkänner och inte godkänner. Det är inte alltid baserat på vetenskap, utan det är mycket tradition och tyckande vad som är ok och inte.

Finns det för- och nackdelar med olika typer av bett, eller bettlöst?

Anledningen till att det finns en uppsjö av olika bett är att det inte är lätt. Därför har man prövat i årtusenden att försöka komma fram till bra typ av bett och utrustning för att styra hästen. Man har provat allt från nosringar till olika typer av munkorgar, stångbett osv. Hade det varit lätt hade det inte funnits så många olika typer att välja på.

Man måste individanpassa bett och utrustning, inte bara till hästen utan också till ryttarens eller kuskens kompetens. Det är tre faktorer som påverkar: utrustningen, ryttaren/kusken och hästen. Se till att ha en utrustning som minimerar risken för skada.

Finns det några speciella saker man kan titta efter för att veta om hästen har problem med sin mun?

 När det gäller ät- och tuggfunktion er vi på tuggbeteendet om hästen äter upp, om den tappar ut foderbollar eller om den står och grejar med huvud och tunga samtidigt som den äter. Förlängd ättid på en yngre häst kan vara ett tecken, men en äldre häst får längre ättid på grund av tandyta och muskulatur. Men titta på tuggbeteende eller om hästen slutar äta helt. Då är det värt att undersöka.

När det gäller utrustningen, hoppas man att man inte kommit så långt så att det är tävlingsveterinären som säger stopp. Man bör dagligen, vid ridning eller så, hålla koll och ha en allmänkontroll i den främre delen av munnen. Det är lätt att titta på mungiporna. Man kan känna på lanslemhinnan. Det gäller bara att se till att man inte får upp fingrarna mellan tänderna på hästen för det gör ont. Men det går att lära hästen att acceptera att man tittar in och undersöker munnen.

Det vi hade förr som en rutin, med årlig raspning, det ska man byta ut mot en årlig, om det behövs, munhåleundersökning och åtgärd av det som behöver åtgärdas. När man har en munhålendersökning, så passa på att titta själv och få feedback om det blivit skador av den utrustning jag har använt. Var med och titta och försök förstå vad det är ni kan variera för att det inte ska bli problem igen. Det går med ganska enkla medel att anpassa utrustning så att vi minimerar sår. När vi har tittat på hästpopulationer som har haft traditionell rutinmässig vård och man inte har anpassat utrustningen, då ligger förekomsten av sår på ungefär 80% i hästpopulationer. I tävlingssammanhang kan vi komma upp högre ändå i antal individer som får sår. Om vi anpassar utrustningen till hästen och ser till tuggfunktionen, då kan vi komma ner till under 20 % som har sår och då har de få och små sår.

När man tillpassar bett på en häst med ridbarhetsproblem tycker jag att man ska testa lite ytterligheter. Vad är det inte hästen gillar – är det att bettet viker sig eller är det tryck på det området i munnen eller något annat område i munnen som skapar det här obehaget att hästen t.ex. vill lägga över tungan, den vill gapa eller bita sig fast. Mitt förslag brukar vara att man gör som förr i världen, man tar t.ex. ett pelham eller annat typ av stångbett och så har man dubbla tyglar. Då kan man prova på samma ridtur att rida med stångfunktionen och tränsbettsfunktionen och se vad som passar bäst. Däremot kan man inte kolla bredden riktigt, vart trycken är. Men då får man ha ett bett som låser sig, alltså inte böjer sig, och sedan kan man ha ett som låser sig framåt (lock-up) eller något som låser sig bakåt istället om hästen biter sig fast. Så prova ytterligheter.

Testa också att lägga in en bettlyftning, ett Kineton eller en bettlyftare där det alltså är en rem över nosryggen och remmar till bettringarna. Ställ in så att när ni gör en förhållning så går en del av belastningen ut över nosryggen. Det kan vara bra för att förstå om det är lantrycket hästen inte gillar. Så att man flyttar belastningarna när man testar sig fram.

Är det en vargtandsrest som ger problemen, då får man ha ett bett som inte kommer åt det området, alltså något som roterar framåt.

Det finns ingen fördel att ha ett längre bett än vad behovet är. Det man gör är att mäta överkäkens bredd precis framför P2:orna, d.v.s. de första stora kindtänderna, för det är där bettet hamnar när man gör en förhållning. Sen lägger man på två centimeter, en centimeter på vardera sidan, för mjukvävnad så brukar man hamna ungefär rätt. Tanken är att bettringen är det som ger signalen i sidled. Man ska inte dra ut bettet och vika det på sidan för att ge signal i sidled.

På ridskolor ser vi ingen ökad risk för betselskador i jämförelse med om hästen alltid har samma ryttare. Och särskilt inte på ponnyer där det är barn som rider, då det är ännu större variation i hur de drar och att de inte har samma muskelkraft. De rider mer med sitsen och följer bättre det ridläraren säger och hästen. När det är äldre som rider, ser man mindre skador av bettet för de som hobbyrider och mest följer med hästen jämfört med de som ensidigt vill få hästen att göra en viss typ av rörelse. Då är det bra att växla mellan några olika typer av bett, något som går framåt, något som är två- eller tredelat, fasta och lösa bettringar och gärna ett bettlöst alternativ. Har man ett bett som man märker ger lite skador, men hästen presterar bäst på tävling med det, då ska man inte använda det när man tränar. För det är tiden, frekvensen, kraften och tryckfördelningen som tillsammans ger tryckskadorna. Varierar man trycker och mängden tid som man trycker, får man ner antalet skador.

När tänderna har kommit fram så producerar hästen ingen ny emalj och emaljen är det tandkapital hästen har att bearbeta födan med. När vi hade som rutin att raspa tänder, så tog tänderna slut snabbare. Så när hästen är 20 år, har den en betydligt mindre tandmängd kvar jämfört med om man inte hade raspat tänderna. Därför rekommenderar vi nuförtiden att man sa göra slipningskorrigeringar där det behövs, t.ex. om en del av en tand på grund av slitage sticker helt felaktigt, en fraktur eller vid en låsning. Då gör man korrigeringar på enstaka tänder. Då sparar vi tandkapitalet och det är inte tänderna som är det första som tar slut på hästen.

Har utbildade tränare och instruktörer kunskap i hästens tand- och munhälsa?

Min känsla är att man inom både trav- och ridsport har tagit till sig det här med anpassning av utrustning för häst och ryttare mer och mer. Jag försöker också fortbilda veterinärer som jobbar med häst i hästens tand- och munhälsa. Jag tycker att det har blivit bättre och vi har en ökad förståelse för detta i Sverige. Men vi är långt ifrån i mål och det går fortsatt att optimera detta i framtiden.

Några myter

Myt: Bettlösa hävstångsvarianter (ink. repgrimmor, bosal etc.) är skarpare än vanliga tränsbett.

Oves kommentarer: De är sparpare på ett annat sätt genom att de fördelar inte tryck på lika många platser. Man ska ju inte ge mer tryck än att man får ett svar och då ska man ge efter. Det här följer inte alla ryttare och kuskar, oavsett vad man har på huvudet på hästen. Men om man behöver ta i mer, så får mer tryck på nosrygg och mot kind, beroende på om man har en hävstång på en del bettlösa varianter. Så ja, det kan vara skarpare lokalt, men tittar man på totala trycket så behöver det inte vara så.

Myt: Vargtänder ska tas bort.

Oves kommentarer: Om hästen ska jobba med bett i munnen är det en signifikant ökad risk för ridbarhetsproblem och problem för hästen om man belastar den här lilla tanden. Därför kan man behöva ta bort den för att säkerställa att hästen inte ska få problem. Vi har ökad risk för betselöverslitningar, kariesangrepp osv. Man har tagit bort den här tanden i snart 3000 år, för att den har givit problem. Men om hästen inte ska ridas eller köras med bett i munnen, då är det ingen skada för hästen själv. Enstaka individer har jättestora vargtänder och de kanske kan ta belastningen från bettet. Det finns vargtänder som ligger parallellt, på gomsidan av P2:orna, så att de inte riktigt ligger mot bettläget, men de kan vara för små för att ta tuggbelastning, så de kan också ibland störa tuggfunktionen. Så det är en avvägning.

Det är en ganska lätt åtgärd att ta bort vargtänderna och minimera risken att hästen får problem sen. Det är lättast att ta bort vargtänderna på den unga individen, för det är lättare att ta ut en tand som precis är på väg att komma fram för den har inget fäste på samma vis som en tand som varit framme och belastats. Så rekommendationen är att ta bort dem om hästen ska brukas med bett i munnen.

Myt: Det finns bett som ger tungfrihet.

Oves kommentarer: Det är inte sant.När munnen är stängd, så fyller tungan hela det utrymmet som är mellan tänder och fram mot läppar. Det enda stället där det finns exra plats är mellan kindtänderna och kinden för där ska mat få plats och det ska vara en tuggrörelse i sidled. Har man en port, som man har på betten med tungfrihet, då går det åt mer metall att gå från punkt A till punkt B. Det tar alltså mer plats än ett bett utan port. Så egentligen blir en större del av tungan belastad än vad det blir på ett rakare bett. Nackdelen med dessa bett är dessutom tungan är en muskel och hästen kan flytta tungan för att variera platsen där det blir tryck. Det har den svårare att göra när det är en port. Då får lanbenet och lanslemhinnan ta mer belastning oxh lanslamhinnan kan inte flytta på sig utan det är ett område där det blir belastning även annars och då kan det bli en ökad belastning på lanslemhinnan som kan vara negativt för hästar.

Varför började man då ha port på bett? Det hade också med stridsteknik och taktik att göra. Den första porten på bett introducerades några 100 år före Kristus, och det var thrakiska och keltiska folkstammar som började introducera det. När man ändrade stridsteknik och ville ha strid på plats från hästryggen och kunna bromsa och ha full manöverbarhet, då fick inte hästen kunna bita sig fast. Om man hade en port, som gick upp mot gommen, så gapade hästen utan att den fick sår längre in.

Myt: En nosgrimma hjälper till att stabilisera bettet i munnen.

Oves kommentarer: Det kan den faktiskt göra. Drar man åt nosgrimman, så kan hästen inte gapa och då ligger bettet mer kvar på plats. Bettringarna kan också påverka och om man har en kedja. Men med bra ridning ska bettet ligga stabilt och bra. Ryttaren ska kunna kommunicera med hästen via utrustningen utan nosgrimmor. I en del ridklasser inom western vill man se att hästen kan ridas utan nosgrimma och ändå inte gapa och att bettet ligger bra i munnen.

Myt: Morötter och äpplen är dåligt för hästens munhälsa.

Oves kommentarer: Det är ett ja och nej-svar. Är det enstaka morötter och äppelbitar, så är det inget problem, för det tar så pass kort tid att passera munnen. Skulle de däremot gå under äppelträd och äta mycket fallfrukt, så klarar de inte av att buffra den syra som är i äpplena så man sänker pH och får frätskador på tänderna. Det här ser vi på enstaka hästar, men det är inte vanligt. Det kan påverka hästens möjlighet att mala grovfoder och då får man ta bort äpplena och så tar det en stund innan hästen klarar av att mala grovfoder igen.

Vilka praktiska tips på åtgärder som hästföretagare kan göra för att förbättra hästvälfärden vad gäller munhälsa vill du ge?

• Att individanpassa betslingen och variera betslingen.
• Att ha koll på mungipor och lanslemhinnor (slemhinnor som är lättillgängliga att undersöka).
• Se till att hästarna får bra grovfoder.
• Avsluta inte med bara kraftfodergiva, utan ge grovfoder efter så att hästen kan göra rent sin mun.
• De viktigaste tidpunkterna att undersöka hästens munhälsa är vi tandväxling, tandframbrottsperioderna i hästens liv, där vi lättare kan åtgärda besvär som kan ge krångliga och stora, dyrbara lidanden senare i livet. Vid 2, 3, 4 och 5 års ålder. Anlita en person som vet vad hen gör. Det går inte att göra en fullständing munhåleundersökning på vaken häst, utan man behöver kunna sedera hästen för att göra en bra bedömning. På SLU:s hemsida, Svenska ridsportförbundet m.fl. finns listor med fortbildade veterinärer som kan göra kliniska undersökningar av hästars munnar.

Svenska ridsportförbundet har bra information om hur man går till väga för att kolla hästens mun, med bilder och film: Munkollen | Svenska Ridsportförbundet

Läs mer om hästens tänder och munhälsa på HästSverige: Tänder, tandvård och munhälsa - HästSverige

Här finns en kortare beskrivning av hur man kan gå till väga när man väljer bett till sin häst: Betsling /Betseltillpassning | Veterinärbesöket

Information om tränsbett och tillpassning: Bitting the Horse: Snaffles | USU

En vetenskaplig artikel om kopplingen mellan skador i hästens mun och ridning med bett: Tell, A., Egenvall, A., Lundström, T., Wattle, O. The prevalence of oral ulceration in Swedish horses when ridden with bit and bridle and when unridden. Veterinary Jornal 178, 405-410. Scopus - Document details - The prevalence of oral ulceration in Swedish horses when ridden with bit and bridle and when unridden