Fortsatt aktivt och tryggt liv med GPS-larm

I de flesta svenska kommuner ökar andelen, men också antalet, äldre med omsorgsbehov allt mer. För en genomsnittlig kommun beräknas antalet personer över 80 år öka med 34 procent fram till år 2025. Den åldrande befolkningen väntas leda till stora kostnadsökningar för kommunerna och ställer stora krav på kommunernas arbete med vård och omsorg. I takt med att befolkningen lever allt längre ökar också antalet personer som drabbas av demenssjukdomar.

Demenssjukdomar är en diagnos för en rad symptom som kan bero på olika sjukdomar och skador och som påverkar hjärnan. De vanligaste demenssjukdomarna är Alzheimers sjukdom och vaskulär demens (blodkärlsdemens) som tillsammans står för nio av tio upptäckta fall av demens. För den demenssjuke och dennes anhöriga innebär sjukdomen att en mängd risksituationer och situationer som skapar oro och obehag kan uppstå i vardagen. Det kan handla om problem med att orientera sig i närmiljön, svårigheter med att få rätt dygnsuppfattning eller risken för att den demenssjuke går ut vid sena tidpunkter eller med för lite kläder och sedan inte hittar hem. De anhörigas ansvar för de demenssjuka är stort och ger ofta upphov till oro och stress. Oron kan ibland medföra att den demenssjuke i all välmening hindras att gå ut på egen hand av rädsla för vad som kan hända och att den demenssjuke därmed begränsas i möjligheterna att försöka fortsätta leva ett så normalt liv som möjligt.

Östersunds kommun arbetar sedan flera år med ett speciellt demensteam bestående av kurator, sjuksköterska och arbetsterapeut. Teamet har speciella kunskaper om demens och arbetar med att ge råd och stöd till de demenssjuka, deras anhöriga och personalen inom vård och omsorg.

Demensteamet startade som ett statligt finansierat utvecklingsprojekt inom äldreomsorgen men är sedan 2012 en permanent del av kommunens verksamhet. En del av arbetet är att titta på nya och förbättrade lösningar för de demenssjuka och deras vardagsliv. Östersunds kommun har genom Demensteamet valt att ge möjligheterna att kunna förskriva larm med GPS-funktion till de demenssjuka. Syftet är att ge ökad trygghet och säkerhet såväl för den demenssjuke som för dennes anhöriga och den omsorgspersonal som arbetar med den demenssjuke. För den demenssjuke kan användandet av larm även bidra till att kunna förlänga en period av självständighet och i många fall möjliggöra önskemål om ett fortsatt boende hemma i den egna bostaden.

Östersunds kommun har testat ett flertal larmsystem och använder idag bland annat positioneringslarmet Vega. Larmet består av en larmenhet, som kan bäras som ett armband eller i ett bälte, och en basstation.                                                                                                                         

Larmet har GPS- och GSM-funktion och letar regelbundet efter sin geografiska position via satelliter och GSM-master. När användaren vistas hemma kommunicerar larmenheten med basstationen och GPS/GSM-funktionerna stängs ner. Larmsystemet kan alltid ge snabbt svar på var användaren befinner sig och ökar tryggheten i vardagslivet. Larmet kan också användas för att skicka ett larm om användaren beger sig utanför sitt normala vistelseområde och har på larmenheten en speciell larmknapp som användaren själv kan nyttja för att larma. 

Trygg hemmazon ger information om när användaren är hemma, men kan också få larm om personen lämnar bostaden olämpliga tider eller inte kommer hem i tid

Med Trygg utomhuszon kan man få larm om personen går för långt hemifrån och A-GPS ger snabbast möjliga positionering.

Ett fastställt telefonnummer finns till larmenheten för att anhöriga skall kunna nå användaren och kunna ta reda på var denne befinner sig och hur användaren mår. Larmen kan hanteras av larmcentral eller av direkt av anhöriga. Östersunds kommun har valt att låta larmen hanteras av larmcentral. Idag beräknar man att det kontinuerligt är ett 25-30-tal användare som använder positioneringslarmen i kommunen.

Positioneringslarmen är inte svaret för alla, Människor har olika behov, förmågor och önskemål. Larmen kan dock vara ett mycket viktigt stöd för såväl anhöriga som de demenssjuka. De undersökningar som kommunen gjort visar att samtliga anhöriga till de demenssjuka som använt larmen är positiva till användandet och har upplevt att larmen underlättar deras livssituation. Bland annat har de sömnproblem som anhöriga ofta rapporterat påverkats i positiv riktning.

För de demenssjuka har användandet av larmssystemen möjliggjort att de på ett tryggare sätt kan fortsätta med sitt normala vardagsliv och i många fall att de kan ha möjlighet att bo kvar i sina egna bostäder ytterligare tid. Promenader eller utförande av olika vardagsärenden i butiker eller sjukvårdsinrättningar kan genomföras med vetskap om att de alltid har möjligheter till kontakt med anhöriga eller omvårdnadspersonal.

Positioneringslarm kan innebära ett intrång i den personliga integriteten men kan också, rätt använda, främja självständighet för den demenssjuke. För personalen inom äldreomsorgen innebär lamsystemen en utökad säkerhet kring de användare de ansvarar för. De vet att de alltid kan nå användarna och kan vid nödsituationer också lättare hitta användarna.

Ekonomiskt har kommunen som plusfaktor vid satsningen främst räknat med en uppskjuten kostnad för särskilt boende (säbo). Enligt kommunens beräkningar kan en plats på särskilt boende kosta cirka 550 000 kronor per år och de larmsystem kommunen förskriver möjliggör att användarna i högre grad kan bo kvar hemma.

Den andra stora plusfaktorn är den minskade oron och ängslan som såväl användarna som deras anhöriga känner. Anhöriga har ett stort ansvar vid demenssjukdomar och kan med larmsystemen lättare leva ett normalare liv. Det kan vara svårt att sätta ett ekonomiskt värde på den minskade oron men de flesta användare och deras anhöriga har beskrivit betydligt minskade oroskänslor sedan de började använda larmsystemen.

På kostnadssidan finns förutom månadskostnaden för själva larmsystemen även kostnaden för förskrivning av larm samt i vissa fall, med tanke på att användarna kan fortsätta bo kvar i sin egen bostad, utökade behov av hemtjänst och genom anhörigvården också minskade möjligheter till förvärvsarbete för de anhöriga. Vid den större utvärdering som gjordes efter avslutat startprojekt visade sju av elva undersökta fall en positiv lönsamhet för kommunen. Den största kostnadsminskningen är den uppskjutna kostnaden för särskilt boende.

Östersunds kommun inledde arbetet med larmsystemen som ett projekt under 2012 och har idag infört förskrivningsmöjligheterna i den normala verksamheten. En större utvärdering av projektet gjordes vid årsskiftet 2012- 2013.

Förskrivarna, kommunen arbetsterapeuter och sjukgymnaster, ansvarar för kommunikationen med de demenssjuka och deras anhöriga. De informerar om larmens möjligheter och kan tillsammans med Demensteamet ge svar på frågor och funderingar.

Sedan hösten 2011 har man provat olika modeller av GPS-larm. Eftersom det fortfarande inte handlar om så stora mängder och man vill ha möjlighet att ta in nya förbättrade produkter har man valt att inte upphandla larmen ännu. Detta ger större möjligheter för att välja produkt utifrån behov. Det man väljer oftast är GPS larmen Doro och Vega. På boenden är det dock praktiskt att ha en typ av larm och inte flera olika modeller.

Sedan starten har nya användningsområden identifierats – nu används GPS-larm även hos individer som har mer specifika behov som tex brukare med epilepsi och som personallarm inom LSS.

Man ser att efterfrågan på tjänsten ökar även om det inte går så fort. Antalet användare är drygt 30 st, en liten ökning med 5–10 användare har skett sista året. Det är viktigt med uppföljning eftersom behovet snabbt kan förändras eller upphöra.

En lärdom från projektet är att det är centralt att det finns en tydlig rutin för hur larmen förskrivs och hanteras.  Att det finns både ett tekniskt stöd och någon med kunskap om förskrivningen som kan stötta förskrivarna är också viktigt för att det ska fungera.  Frågor kring detta och särskilt rörande samtycket, det handlar ju om en skydds- och begränsningsåtgärd, har varit efterfrågat från andra kommuner.

Man upplever att det finns en utmaning i att nå ut. Det finns ett stort mörkertal med människor som inte vet vilka insatser som finns att få. Många äldre träffar inte heller förskrivningspersonal då dom klarar sig själva med hjälp av anhöriga. Det är därför viktigt att ha någon som är ansvarig för kommunikationsplanen även efter projektslutet.

Anhöriginformationen är kanske allra viktigast och man satsar nu på mer kommunikation genom flera kanaler. Man håller på att ta fram informationsmaterial och man har nyligen skrivit om GPS larm i sociala medier med över 2000 delningar av Demensteamets flöde som resultat.

Uppföljning i en större utvärdering gjordes i samband med att grundprojektet avslutades vid årsskiftet 2012-2013.